Rosegarden"> MIDI"> ]> Chris Cannam Richard Bown Guillaume Laurent Stefan Asserhäll

stefan.asserhall@comhem.se

Översättare 2002-2004 Chris Cannam, Richard Bown, Guillaume Laurent 2005-08-04 1.2.0 &rosegarden; Rosegarden är ett program för ljud- och &MIDI;-inspelning och en editor för musikalisk notskrift. Den här handboken beskriver hur det används. Rosegarden musikbehandlare MIDI ljud musik beteckning partitur KDE Rosegarden är ett program för ljud- och &MIDI;-inspelning och en editor för musikalisk notskrift. Rosegarden låter dig spela in, arrangera och komponera musik, i form av ett traditionellt partitur eller &MIDI;-data, eller ljudfiler som antingen importeras eller spelas in via en mikrofon, gitarr eller vilken ljudkälla du önskar. Du kan använda Rosegarden för att skriva, redigera och organisera musik för att skapa en komposition, som du därefter kan syntetisera, lägga till effekter i och mixa för att bränna till en cd eller distribuera på webben. Rosegarden innehåller också professionellt stöd för notredigering för utskrift med hög kvalitet. Rosegarden är konstruerat för att se ut som och fungera på ett sätt som är bekant för erfarna användare som kommer till Linux från andra plattformar, medan det också är tillgängligt och användarvänligt för de som är nykomlingar till musikprogramvara i allmänhet. Den här handboken ger en översikt av &rosegarden;s möjligheter, och tillhandahåller en referens för en del av de begrepp som ingår. Den är skapad för att antingen vara meningsfull när den läses i en följd, eller när den används som en referens till begrepp och tillgängliga funktioner i Rosegarden. Om du dessutom vill läsa en handledning, hittar du en här. Om det finns något annat du inte förstår eller något du behöver ytterligare hjälp med, besök gärna Rosegardens webbplats för vanliga frågor och instruktioner om användning av e-postlistan. Handboken hänvisar oftast till funktionerna du kan använda i Rosegarden genom att beskriva var de befinner sig i menyerna. Funktionen för att lägga till ett enstaka nytt spår i huvudspåreditorn är exempelvis Spår Lägg till spår. I många fall är det inte det enda sättet att nå en viss funktion. I det här fallet är samma funktion också tillgänglig via snabbtangenten Ctrl+T, och den visas också som en ikon i en av huvudfönstrets verktygsrader. Både snabbtangenten och ikonen kan snabbt läras in, eftersom de visas i Rosegardens meny tillsammans med funktionens namn. Du bör komma ihåg att även om vi alltid anger det fullständiga menyalternativet i dokumentationen av referensskäl, är det inte nödvändigtvis det bästa eller det vanligaste sättet att använda en funktion, och du bör dessutom hålla ett öga på snabbtangenter och ikoner i verktygsraderna. Handboken antar att installationen av Rosegarden stöder alla funktionerna som det har möjlighet till. Vissa av Rosegardens funktioner, inklusive några av de större, är i själva verket valfria när en installation av Rosegarden byggs. Hela ljuddelsystemet kompileras till exempel bara om JACK-biblioteken är tillgängliga, stöd för syntinsticksmoduler beror på ett antal andra moduler, etc. Dessa beroenden är dokumenterade i filen README och Rosegardens konfigureringsdokumentation. Om du märker att handboken hänvisar till funktioner som inte finns i den version av Rosegarden som du använder, rådfråga konfigureringsdokumentationen eller distributören. &rosegarden; lagrar varje komposition i ett eget dokument, med sitt eget interna format. När du sparar ett dokument lagras det på disk som en fil med filändelsen .rg. &rosegarden; kan också hantera ett antal andra standardfilformat. När &rosegarden; startar, görs det med ett nytt dokument som innehåller en "tom" komposition som är klar att börja redigera. För att lägga till något i kompositionen måste du antingen spela in något eller skapa några tomma musikavsnitt (som kallas "segment"), som du sedan kan fylla i med de olika redigeringsfunktionerna. Se Inspelning för detaljinformation om hur musik spelas in, och se avsnittet om spåreditorn för en beskrivning av hur musiksegment skapas, redigeras och hanteras. För att importera och exportera MIDI-filer, använd alternativen Arkiv Importera Importera MIDI-fil och Arkiv Exportera Exportera MIDI-fil. Även om &rosegarden; kan ladda och spara filformat som MIDI, lagras inte MIDI-data internt. Du bör i allmänhet föredra att spara filer med &rosegarden;s eget format, eftersom &rosegarden; lagrar en hel del information som går förlorad vid export till MIDI. När en MIDI-fil laddas, delar &rosegarden; upp musiken i ett spår per MIDI-spår eller kanal i filen, ställer in lämpliga instrumentavbildningar och försöker beräkna en trolig notering för utförd MIDI-data. Förutom att ladda eller importera filer, kan du också sammanfoga dem med det nuvarande dokumentet, och lägga till segmenten som hittas i filen till de som redan finns. För att sammanfoga en fil, använd bara passande alternativ i undermenyn Arkiv Sammanfoga, istället för att använda alternativen Öppna eller Importera. Du kan skriva ut en komposition i form av ett partitur, genom att använda funktionen Arkiv Skriv ut. Att skapa ett partitur från utförd data är en svår uppgift, och i de flesta fall är det inte rimligt att förvänta sig att en standardutskrift baserad på MIDI-data är särskilt läsbar. Du bör använda notbehandlaren för att städa upp partituret innan du skriver ut det. (Se också Notskrift från utförandedata.) &rosegarden; klarar av att skapa helt läsbara partitur. Även om det är så, är programmet avsett att vara en skärmeditor, och inte i huvudsak avsett för typsättning. Om du vill skapa partitur med riktig utskriftskvalitet, bör du fundera på att använda Lilypond tillsammans med &rosegarden;. Lilypond är programvara för typsättning av musik som läser ett specialiserat textfilformat, och skapar typsatt utmatning av hög kvalitet. &rosegarden; klarar av att skriva Lilypond-filer med funktionen Arkiv Exportera Exportera Lilypond-fil. &rosegarden;s utseende liknar många andra populära musikbehandlare. Det är baserat på en spårstruktur: Huvudfönstret visar en spåreditor med en spårlista och tillhörande instrument längs med vänster sida. Du kan behandla och flytta block med musikdata (som kallas “segment”) i spåreditorn, samt öppna själva segmenten i specialiserade editorer (not, matris, slagverksmatris och händelselista). &rosegarden;s spåreditor som visar två segment med musikdata Spår kan tilldelas en uppsättning &MIDI;-instrument, syntinsticksmoduler eller ljudinstrument. I bilden ovan syns tre segment i spåreditorn för spår som är tilldelade till generella MIDI-instrument. &rosegarden;s spårknappar som visar spårnamn Området med knappar till vänster om segmentduken visar spårnummer, tystnads- och inspelningsstatus, och spårets namn. Du kan göra ett spår tyst eller inte genom att klicka på den blåa knappen i form av en lysdiod, och välja ett visst spår som ska användas för inspelning genom att klicka på den röda knappen. För att ändra spårnamnet, dubbelklicka på det. &rosegarden;s spårknappar som visar instrumenttilldelningar Spårnamn visas bara om menyalternativet Inställningar Visa spårnamn är aktiverat. Annars visas spårens instrumenttilldelningar istället, som i bilden. Varje spår måste ha ett tilldelat instrument för att kunna höras. Normalt tilldelas de 16 första spåren till de 16 instrumenten i den första tillgängliga MIDI-enheten, och de följande 16 spåren tilldelas till ljud. För att ändra instrumenttilldelningen för ett spår, högerklicka på spårnamnet: En meny dyker upp där du kan välja bland alla tillgängliga instrument. &rosegarden;s instrumentmeny Ett instrument kan betraktas som en enstaka kanal i en &MIDI;-enhet, som en mono- eller stereoljudutgång, eller som en ljudsyntinsticksmodul. Spår som innehåller notinformation ska tilldelas till &MIDI;- eller syntinsticksinstrument, och de som innehåller ljud till ljudinstrument. Du kan tilldela mer än ett spår till samma instrument, och i så fall använder alla dessa spår samma ljud. Du kan ändra diverse egenskaper för instrumentet som tilldelats ett spår, genom att använda instrumentparameterrutan. Det är till exempel här som du kan ställa in ett MIDI-instrument så att det använder en speciell ljudpatch, och på så sätt åstadkommer ett speciellt ljud (piano, stråkar, etc.). Se avsnittet Studio för mer om instrument. För att skapa ett tomt segment när någonting nytt ska komponeras, måste du använda pennverktyget. Klicka på pennan i verktygsraden, och klicka därefter på stället där du vill att segmentet ska börja (på rätt plats för spåret som du vill att segmentet ska finnas i, och på ett avstånd i redigeringsfönstret som motsvarar rätt tid) och dra åt höger till segmentet är rätt antal takter i längd. Oftast börjar varje nytt segment på ett taktstreck och utökas takt för takt, men effekten att låsa till rutnätet kan förhindras genom att hålla nere Skift under klick- och dragåtgärden. När du väl har skapat ett segment kan du börja redigera det med matriseditorn, slagverksmatriseditorn eller notbehandlaren. För att använda en av editorerna, dubbelklicka antingen på segmentet eller klicka med höger musknapp och välj editorn du vill använda i den sammanhangsberoende menyn. Om du avser att spela in från en MIDI-enhet eller ljudingång, behöver du inte först skapa ett nytt segment att spela in till. Varje enskild inspelning hamnar alltid i ett nytt segment, som skapas automatiskt under inspelningen. Ett ljudsegment innehåller inspelad eller samplad ljuddata, istället för redigerbar tonhändelsedata. Rosegarden låter dig spela in, spela upp, arrangera och dela ljudsegment, men innehåller inte funktioner för redigering av ljudvågformer. För att skapa ett ljudsegment kan du spela in från en ljudkälla till ett spår som hör till ett ljudinstrument, eller arbeta med befintliga WAV-filer. För att göra det måste du använda ljudhanteringsdialogrutan (som nås via Segment Hantera ljudsegment). Ljudfilhantering Du kan dra och släppa ljudfiler från KDE:s filbläddrare eller KDE-skrivbordet till ljudfilhanteringen, eller öppna dem med dess arkivmeny. Därefter kan du antingen dra och släppa dem på Rosegardens spårduk, eller använda menyfunktionen Åtgärd Infoga i markerat ljudspår i ljudfilhanteringen, under förutsättning att spåret som för närvarande är markerat i huvudfönstret är tilldelat till ett ljudinstrument. Nyinspelade ljudsegment syns också i dialogrutan för ljudfilhantering. Information om ljudfilerna som hör ihop med en viss komposition är sparad med kompositionen, men själva ljudfilerna är inte det. Du måste försäkra dig om att ditt dokument har en vettig sökväg för ljudfiler (via Komposition Redigera dokumentegenskaper... Ljud, för att göra det möjligt att komma åt dina ljudfiler tillsammans. Dialogrutan för ljudfilhantering visar också samplingsfrekvensen och annan information för varje ljudfil, och markerar eventuella ljudfiler vars samplingsfrekvens inte motsvarar nuvarande JACK-ljudsessionen som Rosegarden använder. Rosegarden samplar om filerna vid uppspelning med en snabb linjär omsampling (men därför med mycket dålig kvalitet). Du råds att sampla om dem separat med en särskild dedicerad ljudeditor istället. Huvudfönstret innehåller en uppsättning "verktyg" för att redigera segment. De är tillgängliga i huvudverktygsraden: Välj först verktyget du vill ha i verktygsraden, och klicka och dra därefter på segmenten i huvudduken. "Markeringsverktyget" (pilverktyget) är i själva verket ett verktyg med flera användningar. Det kan användas för att markera, flytta, kopiera, ändra storlek och skapa segment. Den mest uppenbara användningen är markering: Markera ett enstaka segment genom att klicka på det med markeringsverktyget, eller markera flera genom att klicka med Skift nertryckt, eller genom att klicka på ett tomt ställe i fönstret och dra för att åstadkomma ett område. För att flytta segment med markeringsverktyget, klicka och dra helt enkelt segmentet. För att skapa kopior, klicka och dra med Ctrl nertryckt. För att ändra storlek på ett segment, klicka och dra segmentets högerkant, och för att skapa nya segment klicka och dra på ett tomt ställe med musens mittenknapp. Markeringsverktyget ersätter ändå inte övriga verktyg helt och hållet: Ibland behöver du vara noggrannare med vilken åtgärd du avsåg, särskilt vid arbete med små segment. För att flytta ett segment till en annan starttid eller ett annat spår, använd förflyttningsverktyget och klicka och dra segmentet du vill flytta. Om du håller nere Ctrl-tangenten medan du drar, kopieras segmentet istället för att flyttas. För att ändra storlek på ett segment, använd verktyget för storleksändring, och klicka och dra i högra ändan av segmentet. Både vid förflyttning och storleksändring kan du hålla nere Skift för finpositionering, för att undvika att hoppa till en viss rutnätsposition. Du kan använda delningsverktyget för att dela ett enstaka segment i två separata segment. För att dela segmentet, välj delningsverktyget och klicka på segmentet du vill dela. Normalt delas segment vid taktstrecket närmast markören, men det kan förhindras genom att hålla nere Skift när segmentet delas. &rosegarden;s tempodialogruta &rosegarden;s taktartsdialogruta När du spelar upp en komposition, sveper &rosegarden; en uppspelningsmarkör över spåren från vänster till höger och spelar upp innehållet i segmenten när den korsar dem. Markörens position på skärmen följs och styrs av ett fönster som kallas Överföring. &rosegarden;s överföringsfönster Om överföringen inte är synlig, kan du aktivera den med Inställningar Visa överföring. Överföringen visar tiden som uppnåtts av uppspelningsmarkören, normalt i sekunder. Du kan ändra den att visa metronomtid (takter och taktslag), metronomtid med en blinkande visuell metronom, eller ramtider för ljudsampling, med den översta av de små knapparna till vänster i överföringsfönstret. Knappen direkt nedanför byter mellan att visa tid som är kvar till kompositionens slut istället för tid från början. Huvudknapparna i överföringen startar uppspelning med musikbehandlaren eller gör paus, flyttar markörpositionen framåt, flyttar den bakåt, stoppar den eller går till kompositionens början eller slut. Ytterligare knappar och visning av &MIDI;-händelser är dolda längst ner i överföringsfönstret, och kan visas eller inte med pilknappen i det längst till vänster. Dessutom finns knappar för inspelning, för upprepning, för att spela enskilda spår solo, för att stänga av eller sätta på metronomen och för att tysta dina MIDI-enheter (panikknapp) i extradelen. För att spela in ett nytt segment i ett spår, försäkra dig först om att rätt spår är markerat för inspelning genom att klicka på den röda (för ljudspår) eller gula (för MIDI-spår) lysdiodknappen vid spårets namn, och använd därefter överföringens inspelningsknapp. Det ger effekten att både starta överföringen, och därigenom spela upp den befintliga kompositionen, och att spela in i motsvarande spår. Du kan bara markera ett enda MIDI-spår för inspelning, men du kan spela in hur många ljudspår som helst samtidigt så länge datorn är kraftfull nog. Du kan också markera ett MIDI-spår och ett eller flera ljudspår samtidigt. Var försiktig så att du inte lämnar spår markerade av misstag när du är klar med användning av dem och försöker spela in någon annanstans. Som ett alternativ kan du använda punch-in inspelning för att skilja på åtgärderna att starta överföringen och gå in i inspelningsläge. Punch-in inspelning ändras med mellanslagstangenten. Du kan trycka på mellanslag medan en komposition spelas upp för att omedelbart byta mellan uppspelning och inspelning utan att stoppa överföringen, eller använda mellanslag för att förbereda inspelning medan överföringen är stoppad, så att följande uppspelning i själva verket också spelar in. (Det senare är praktiskt vid synkronisering med en extern överföring.) Om du spelar in ett MIDI-spår, sker inspelning från alla MIDI-enheter som är inställda för inspelning i MIDI-enhetshanteringen. Om du spelar in ljudspår, sker inspelning av varje spår från ingången som för närvarande är inställd för det spårets instrument i instrumentparameterrutan. Det är antingen en extern ljudingång eller en delnivå eller huvudnivå för ljud (för att utföra ihopmixningar). Om det är en extern ingång, spelas det normalt in från ljudkortets första tillgängliga fysiska inspelningsingång. Du kanske vill använda ett anslutningsverktyg i JACK för att ansluta ett annat ljudprogram som stöder JACK till ingången istället. Rosegarden stöder överföringsmekanismen i JACK för att synkronisera överföringen med andra program med JACK på samma dator. För att aktivera den, gå till Inställningar Anpassa Rosegarden... och välj "Synkronisera" i menyn för JACK överföringsläge på sidan Musikbehandlare under fliken Synkronisering. När överföring med JACK används, delar alla program som prenumererar på den en gemensam styrning av överföringen, och du kan starta, stoppa och förflytta överföringen från vart och ett av dem. Många ljudprogram under Linux som använder ljudservern JACK stöder också överföring med JACK. Titta i deras dokumentation för detaljinformation om de gör det och hur. Rosegarden stöder synkronisering med MIDI-tidkod (MTC) i huvud- och slavläge. Det är särskilt användbart för att synkronisera Rosegardens överföring med en hårdvaruenhet som stöder MTC, eller med programvara som kör på andra datorer anslutna via MIDI. För att göra Rosegarden till MTC-huvudenhet, så att det styr alla MTC-slavar eller program som ansluts, gå till Inställningar Anpassa Rosegarden... och välj "MTC-huvudenhet" i menyn MIDI-tidkodsläge under fliken Synkronisering på sidan Musikbehandlare. För att göra Rosegarden till en slav, så att Rosegardens överföring automatiskt synkroniseras med inkommande MTC-händelser, välj "MTC-slav". Rosegarden använder termen studio för att ange allt som den känner till om ljudsystemen anslutna till datorn. Det kan omfatta &MIDI;- och ljudhårdvara och annan ljudprogramvara, och omfattar information om anslutningar, inställning, &MIDI;-patchar och så vidare. Studion är inbyggd i alla kompositioner du skapar med Rosegarden. Tre ord i terminologin är fundamentala här: Enhet En enhet, så vitt det angår Rosegarden, är helt enkelt något som kan skapa ljud. Det kan vara en MIDI- eller ljudenhet. MIDI-enheter motsvarar inte nödvändigtvis direkt med fysiska MIDI-portar: De är bara saker med namn som du kan ange, som förväntas fungera på ett visst sätt. Inställningsinformation som MIDI-patchavbildningar kan anslutas till enheter. Instrument Varje enhet har ett antal instrument, där vart och ett antas låta på ett visst sätt. Detta är det du kan tilldela spår till för att välja vilket ljud de spelar. Normalt innehåller en enhet 16 instrument, som skapas åt dig vid start. Om enheten är en MIDI-enhet, initieras vart och ett av dem till en av de 16 MIDI-kanalerna. Instrumentet är stället där du anger alla egenskaper för en viss stämma, som programinställningar, eko, volym, etc. Anslutning Även om en MIDI-enhet helt enkelt är ett namn och en samling inställningsinformation, anger anslutningen vilken MIDI-port som den är fysiskt ansluten till. Det kan ställas in i MIDI-enhetshanteringen. (Ljud- och syntinsticksmodulenheter har inte anslutningar på samma sätt). Tänk dig exempelvis en konfiguration som består av en dator med två fysiska MIDI-portar, där den ena har en extern synt ansluten. Då skulle du normalt ställa in Rosegarden att ha en MIDI-enhet, som motsvarar synten. Du skulle därefter kunna ställa in enheten med rätt namn och patchavbildning, och ange en anslutning för den som motsvarar ljudkortets verkliga MIDI-port. Vart och ett av de 16 standardinstrumenten på enheten skulle kunna anpassas med ett lämpligt program, och därefter skulle du tilldela spår till dem. I praktiken försöker Rosegarden normalt skapa en enhet för var och en av de tillgängliga anslutningarna vid start. Så med exemplet ovan skulle två MIDI-enheter normalt skapas även om du bara behöver en. Du skulle därefter i allmänhet byta namn på och ange patchavbildningar för den första, och ta bort eller helt enkelt inte använda den andra. Kom ihåg att det finns inget sätt för Rosegarden att veta vilka syntar som du verkligen har anslutit till MIDI-portarna på datorn. Av denna anledning är enheterna som skapas vid start bara avsedda som en standarduppsättning, och det är upp till dig att försäkra dig om att enheterna du ställer in stämmer med de du verkligen använder. Så fort den är inställd, lagras studioinställningen med varje fil på Rosegarden-format som du sparar. MIDI-enhetshantering Dialogrutan för MIDI-enhetshantering visar de MIDI-enheter som för närvarande är tillgängliga, och var de är anslutna. Använd Komposition Studio Hantera MIDI-enheter för att nå dialogrutan. Som beskrivs i avsnittet Enheter, instrument och anslutningar, försöker Rosegarden normalt tillhandahålla en rimlig uppsättning enheter vid start, och göra rimliga anslutningar för enheterna. Standarduppsättningen kanske dock inte alltid är lämplig, och därför låter dialogrutan dig byta namn på enheter och ändra deras anslutningar och uppspelnings- eller inspelningsriktningar. Var och en av uppspelningsenheterna här tillhandahåller en utgång för MIDI-spår att skicka till: Om du lägger till en ny uppspelningsenhet, får du 16 nya instrument i enheten som du kan tilldela spår till. Om du därefter tilldelar en anslutning till enheten, spelas spåren som har tilldelats till den på lämplig kanal (beroende på instrumentet) i vilken MIDI-synt som helst som är kopplad till anslutningen. Inspelningsenheterna som listas här representerar möjliga källor för att spela in MIDI. Du kan göra en eller flera av dem aktuella (så att Rosegarden lyssnar på den vid inspelning) med kryssrutorna på varje rad, som visas i dialogrutan. Editorn för MIDI-banker och program Kom ihåg att varje MIDI-enhet innehåller ett antal instrument, och att du kan tilldela spår till instrumenten. Med MIDI-terminologi, motsvarar varje instrument en enskild kanal i MIDI-synten. Du kan välja vilken av de tillgängliga stämmorna (ljuden) i synten som varje instrument använder, men för att göra det måste du tala om namnen på alla tillgängliga stämmor för Rosegarden. Den här dialogrutan låter dig tilldela programbanker (namn på stämmor) till MIDI-enheter, och på så sätt låta varje instrument i en enhet att ställas in att använda en av stämmorna i instrumentparameterrutan. Det vanliga sättet att ställa in programnamn för en enhet är att helt enkelt importera dem från en av enhetsfilerna (".rgd") som tillhandahålls. För att göra det, markera en enhet i listan till vänster i dialogrutan, klicka därefter på importknappen under listan och välj .rgd-filen som motsvarar din synt. Om det inte finns en aktuell .rgd-fil tillgänglig för din synt, kan du använda dialogrutan för att skapa en ny bank. För att göra det måste du hitta programavbildningen i din synts MIDI-implementeringsdiagram och skriva in namnen för hand: Därefter kan du exportera dem till en .rgd-fil att dela med andra användare av Rosegarden. Kontakta e-postlistan rosegarden-user om du har skapat en ny .rgd-fil och vill bidra med den. (Det är hur alla befintliga .rgd-filer har kommit att inkluderas med Rosegarden: andra användare har bidragit dem.) Många MIDI-syntar har åtminstone ett slagverksprogram, där varje "tonhöjd" spelar ett annorlunda ljud. Rosegarden innehåller en särskild matriseditor för slagverk för att visa och redigera toner med en skala som består av de riktiga namnen på tonhöjderna, istället för den konventionella tonskalan på ett piano. Tonavbildningarna som är tillgängliga för en viss MIDI-synt definieras också i Rosegardens enhetsfil (".rgd"). Varje MIDI-program som definieras som ett slagverksprogram kan ha en tillhörande tonavbildning. Om det finns en, används den normalt för alla spår som tilldelas programmet. Liksom program och bankdefinitioner kan tonavbildningar importeras från och exporteras till .rgd-filer. Om du råkar använda en programvarusynt eller ljudkortssynt som använder ljudteckensnittsfiler (.sf2), kan du helt enkelt ladda riktiga programnamn direkt från .sf2-filen i dialogrutan. Begär bara import som vanligt, och välj därefter .sf2-filen som du använder istället för en .rgd-fil. Observera att studion bara hanterar information om befintliga MIDI-enheter i Rosegarden. Den hanterar inte uppgifter som att ladda ett ljudteckensnitt till ljudkortet från början. Om du vill försäkra dig om att ett ljudteckensnitt laddas till ljudkortet när Rosegarden startas, ska du använda det speciella alternativet "Ladda ljudsamplingar till Soundblaster-kort vid start" i inställningen av musikbehandlaren under Inställningar Anpassa Rosegarden.... Vissa MIDI-enheter (till exempel de från Roland) organiserar programnamn på ett sätt som kallas "varianter". För dessa enheter vill man i allmänhet välja ett program genom att först ange ett grundprogramnamn, som ett piano, och därefter ange en av ett antal varianter av programmet, som ett elektriskt piano. Detta skiljer sig från syntar baserad på generell MIDI, som organiserar programmen i banker och förväntar sig att du först väljer en bank och därefter ett program i banken. Rosegarden kan stödja enheter som använder varianter, men du måste ändå skriva in programnamnen med bankformat. Internt använder enheter med variationer fortfarande styrning med val av MIDI-bank för att välja bland variationerna: Du måste ta reda på om enheten använder mest signifikant eller minst signifikant värde i bankväljaren för att ange variationer, och vilket banknummer som motsvarar vilken variant. Därefter kan du skriva in bankerna som vanligt, och använda alternativet "Visa variantlista baserad på Mest signifikant värde/Minst signifikant värde" i bankdialogrutan för att tala om för Rosegarden att varianter istället för banker ska visas när enheten visas i en instrumentparameterruta. När du importerar en &MIDI;-fil till en komposition, använder &rosegarden; befintlig studioinställning för att avgöra hur &MIDI;-programmen avbildas på &rosegarden;-instrument. Målet är att försäkra att varje &MIDI;-program avbildas på ett instrument som verkligen finns i studion (och alltså verkligen är anslutet till datorn), så att alla &MIDI;-spår kan höras. &MIDI; programändrings- och bankvalshändelserna som hittas i den importerade filen används vid import, men bara som en hjälp att hitta lämpligt instrument för varje &MIDI;-spår bland instrumentuppsättningen i studion. Om studion till exempel för närvarande är inställd att bara innehålla GM-instrument, och du importerar en &MIDI;-fil som innehåller GS-programändringar, avbildar &rosegarden; GS-bankerna tillbaka till GM eftersom de är allt som den vet om att du har vid tiden då filen importeras. Den kommer inte ihåg ursprungliga GS-programnummer. Det här betyder att du alltid ska försäkra dig om att din studio är riktigt inställd för enheterna som du verkligen har, innan du importerar &MIDI;-filen. Annars kan programdata i &MIDI;-filen gå förlorad. Alla spår i Rosegarden som tilldelas till ett ljudinstrument eller syntinsticksmodulinstrument blir en del av Rosegardens ljudfördelningsarkitektur. Det finns 16 ljudinstrument och 16 syntinsticksmodulinstrument, och vart och ett av dem har en uppsättning justerbara parametrar som omfattar toningsnivå, panorering, effekter och så vidare. De är i allmänhet inställningsbara i instrumentparameterrutan eller ljudmixern. Varje ljudinstrument har också en ingångsanslutning, och både ljudinstrument och syntinsticksmodulinstrument har en utgångsanslutning. Ett instruments ingångsanslutning definierar varifrån Rosegarden läser ljuddata vid inspelning till instrumentet. Den vanligaste inställningen är en av Rosegardens externa ljudingångar, vars antal kan ställas in i ljudmixern. De motsvarar JACK ljudportar exponerade av Rosegarden, där du kan ansluta utgångar från vilket JACK ljudprogram som helst eller från någon av ljudkortets portar med ett externt JACK fördelningsprogram som QJackCtl. Du kan också ställa in ett instruments ljudingång till en av Rosegardens inbyggda delnivåutgångar eller huvudutgångar för ihopmixningar. Ett instruments utgångsanslutning definierar var ljudet tar vägen när det spelas upp. Instrumentens normalinställning är att skicka ljud till Rosegardens huvudutgång, som är en annan extern JACK port (eller ett par portar vid stereo), som därefter kan anslutas genom att använda samma externa JACK fördelningsprogram. Rosegarden stöder dock också upp till åtta interna delutgångsbussar, dit du kan skicka utdata från instrument istället, för att gruppera instrument i samhörande kategorier. Du kan styra antalet och fördelningen av dem i ljudmixern. Rosegarden stöder för närvarande effekter med en uppsättning effektplatser som infogas innan toningen för varje ljudinstrument. Du kan ännu inte tilldela effekter till delnivåbussarna, och Rosegarden stöder ännu inte att skicka effekter, även om du kan uppnå liknande resultat genom att använda JACK externa effekter och mixningsarkitektur. Några ytterligare detaljer angående inställning av ljudfördelning, mixning och effekter beskrivs i avsnitten ljudmixern, instrumentparameterrutan och ljudinsticksmoduler. &rosegarden;s ljudmixer Rosegardens ljudmixningsfönster, som visas med Komposition Studio Ljudmixer, liknar en ljudmixer i hårdvara och tillhandahåller ett sätt att se och ändra tillståndet för ett antal ljudinstrument på en gång. Den innehåller många likadana knappar som finns i ljud- och syntinsticksmodulernas instrumentparameterrutor, där de viktigaste är mätaren av uppspelningsnivå och toningskontroll för varje ljudinstrument och syntinsticksmodulinstrument, samt fördelningskontroll, panorering, mono/stereo och platser för effektinsticksmoduler. Ljudmixerfönstret är också platsen där du ser och styr huvudljudnivån (längst till höger i bilden ovan), samt inspelningsnivån (till vänster om huvudtoningen) och delutnivåer. Menyn Inställningar i ljudmixern är särskilt relevant. Förutom att styra vad som visas i mixerfönstret, innehåller menyn också inställningen av ljudfördelningen för antalet ljudinspelningsingångar i stereo som är tillgängliga och för antalet delnivåutgångar. De är studioinställningar som sparas med din Rosegarden formatfil. Observera att om du i själva verket inte använder några delnivåer (dvs. om det inte finns några instrument som är inställda att skicka sin utsignal till en delnivå) kan du se en liten prestandaförbättring om du uttryckligen ställer in antalet delnivåer till inga, istället för att behålla oanvända i inställningen. &rosegarden;s MIDI-mixer Rosegardens MIDI-mixningsfönster, som visas med Komposition Studio MIDI-mixer, tillhandahåller ett sätt att se och redigera instrumentparametervärden för ett antal MIDI-instrument på en gång. Fönstret är organiserat som en ruta med flikar. Längs nederkanten ser du en flik för varje MIDI-uppspelningsenhet i studioinställningen. När en enhetsflik väljes, uppdateras resten av fönstret för att visa knapparna för enhetens 16 instrument. Knapparna som visas för varje instrument är de som ställts in i hanteringen av styrparametrar, samt volym (som motsvarar ändring av MIDI-volymstyrningen, inte en MIDI-ljudstyrka eller ljudnivå i decibel) och en ungefärlig utnivåindikator. En ljudinsticksmodul är en programvarumodul, skild från Rosegarden, men som Rosegarden kan ladda och använda för att utföra en viss ljudbehandlingsuppgift. De kan grovt delas upp i effektinsticksmoduler och syntinsticksmoduler. Effektinsticksmoduler tar ljudindata och behandlar det för att skapa annorlunda ljudutdata. Rosegarden använder Linux-standarden LADSPA för effektinsticksmodulernas programmeringsgränssnitt, och DSSI för syntinsticksmodulernas programmeringsgränssnitt, vilket gör det möjligt att använda ett stort antal insticksmoduler med öppen källkod som gjorts tillgängliga av många utvecklare. Användning av insticksmoduler ger en kostnad i processortid, eftersom ljudbehandling i realtid oftast kräver en väsentlig mängd arbete till och med med en modern processor. Det ger också en potentiell kostnad i tillförlitlighet: När Rosegarden kör en insticksmodul, och insticksmodulen hänger sig eller kraschar, så gör Rosegarden också det. Många insticksmoduler är mycket tillförlitliga, men det är oundvikligt att vissa inte är så vältestade. En effektinsticksmodul är något som du kan använda för att ändra en ljudsignal på ett styrbart sätt. Exempel omfattar eko, fördröjningseffekter, dynamisk komprimering och så vidare. Varje ljud- eller syntinsticksmodulinstrument i Rosegarden har fem tillhörande effektplatser. Normalt är de tomma, men du kan ladda insticksprogram i dem för att bilda en kedja med upp till fem effekter för ljudsignalen innan den går igenom toningsnivå och panoreringsbehandling. För att ladda en insticksmodul på en plats, klicka på dess knapp i instrumentparameterrutan: Insticksplatsknappar (Dessa knappar är också alternativt tillgängliga i ljudmixerns fönster.) Att klicka på en insticksmodulknapp visar insticksmoduldialogrutan. Den visar tillgängliga effektkategorier i den första menyn. Markera en, så kan du därefter välja insticksmodul i den andra menyn. En insticksdialogruta i &rosegarden; Under menyerna för val av insticksmoduler, har dialogrutan ett varierande antal vridbara rattar som visar alla parametrar som kan ändras för insticksprogrammet du har valt. För att ändra ett värde, klicka bara på en ratt och dra uppåt och neråt, eller vänster och höger. (Uppåt eller åt höger för att öka värdet, neråt eller åt vänster för att minska det.) Du kan också rulla mushjulet för att ändra värdet, eller klicka med musens mittenknapp för att återställa det till det ursprungliga normalvärdet. Det är också möjligt att kopiera en insticksmodul med sin nuvarande inställning till en annan plats, för att använda samma insticksmodulinställningar för mer än ett instrument, eller för att basera en insticksmodulinställning på en annan. Klicka bara på knappen Kopiera när du har ställt in insticksmodulen som du vill ha den, och öppna därefter dialogrutan för en annan insticksmodulplats och klicka på Klistra in. Till sist kan du använda åtgärden Förbikoppla för att tillfälligt ta bort en insticksmodul från behandlingen, men ändå behålla dess inställning. Syntinsticksmoduler kan användas istället för MIDI-enheter i hårdvara eller fristående programvarusyntar, för att skapa ljud från segmenten med tonhändelser. Att använda en syntinsticksmodul ger dig något bättre kontroll och upprepningsbarhet än att använda en extern MIDI-enhet, eftersom Rosegarden kan ladda rätt insticksmodul åt dig och använda riktiga inställningar nästa gång du laddar samma fil. Insticksmoduler kan också ge bättre tidsupplösning än externa MIDI-enheter, och syntinsticksmodulinstrument har fördelen att vara fördelningsbara som ljudinstrument, vilket också betyder att du kan lägga till effektinsticksmoduler ovanför dem. För att använda en syntinsticksmodul, tilldela först ett spår till ett syntinsticksmodulinstrument, och ladda därefter en syntinsticksmodul genom att klicka på den översta knappen i instrumentparameterrutan: Syntinsticksmodulknappar Det här visar samma insticksmoduldialogruta som visas ovan för effektinsticksmoduler, men med en lista över syntinsticksmoduler istället för effekter. Återigen visas den särskilda uppsättning med vridbara parametrar för synten du har valt. Syntinsticksmoduler kan också ha "program" som kan väljas i en meny. Menyn visas bara om du har valt en synt som stöder det. När du har valt och ställt in en syntinsticksmodul för ett instrument, ska all MIDI-data på spår som tilldelas till det instrumentet spelas via synten, liksom inkommande MIDI-data under inspelning eller övervakning. De flesta insticksmoduler kan styras helt och hållet med rattarna i Rosegardens insticksmoduldialogruta. Dock har några få insticksmoduler (i allmänhet syntar) också sina egna redigeringsfönster som kan aktiveras eller inaktiveras från Rosegarden, och som kan tillhandahålla fullständigare eller bättre organiserade knappar. När du väljer en insticksmodul som har sitt eget redigeringsfönster, aktiveras knappen nere till vänster i insticksmodulens dialogruta som heter "Editor": Redigeringsknappen i en insticksmodul (För syntinsticksmoduler finns en liknande knapp i instrumentparameterrutan.) Att klicka på knappen visar insticksmodulens eget redigeringsfönster. Alla ändringar som du gör i redigeringsfönstret ska också synas i Rosegardens egen insticksmoduldialogruta, och ska naturligtvis sparas i din Rosegarden-fil som vanligt. Rosegarden har två inbyggda metronomer, en för användning under inspelning och en som kan kopplas in under normal uppspelning. De fungerar genom att skicka toner till ett MIDI-instrument, och båda metronomerna använder samma instrument, tonhöjds- och ljudstyrkeinformation. &rosegarden;s inställningsdialogruta för metronom För att ställa in metronomerna, använd Komposition Studio Hantera metronom för att visa metronomdialogrutan. Här kan du välja ett MIDI-instrument för metronomen och välja metronomens upplösning (om den ska ticka en gång per taktslag, en gång per underavdelning av ett taktslag, eller bara en gång per takt), tonhöjd och ljudstyrkor. Egenskaper som själva stämman som MIDI-synten använder för metronomens tick beror på instrumentet som väljes, precis som stämman för ett MIDI-spår beror på instrumentet som spåret är tilldelat till. Du kan ställa in instrumentet genom att tilldela ett spår till det i huvudfönstret och välja rätt program från instrumentparameterrutan. Metronomerna för inspelning och uppspelning kan aktiveras eller inaktiveras från överföringsfönstret genom att använda metronomknappen. Knappen styr inspelningsmetronomen när inspelning är förberedd eller pågår, och annars uppspelningsmetronomen. Normalt är inspelningsmetronomen aktiverad och uppspelningsmetronomen inaktiverad. Rosegarden har också en "visuell metronom": Överföringsfönstret kan ställas in att blinka starkt för att markera varje taktslag. Se avsnittet om överföringen för mer detaljinformation. MIDI-filterdialogrutan Genom att använda den här dialogrutan kan du bestämma vilka MIDI-händelser som Rosegarden ignorerar eller accepterar, antingen när händelser skickas vidare med MIDI THRU, eller helt enkelt när de spelas in. Använd kryssrutorna för att tala om för Rosegarden vilka typer av MIDI-händelser som du inte vill skicka vidare eller spela in. Rosegardens ljud- och MIDI-mixningsfönster samt huvudfönstret kan också i viss mån styras av en extern MIDI-enhet. För att ställa in det, måste du använda ett ALSA MIDI-anslutningsprogram som qjackctl för att ansluta MIDI-styrenheten till Rosegardens "externa styringång" och MIDI-utgångarna. Rosegarden tar emot MIDI-styrändringsmeddelanden för att justera mixerspåret som motsvarar den inkommande MIDI-kanalen vid varje styrenhetshändelse, och skickar också ut MIDI-meddelanden när något ändras i ett mixerspår för att stödja styrenheter med motoriserade skjutreglage eller knappar. Rosegarden tar emot MIDI-styrenhet nummer 81 för att ändra fönstret som för närvarande är aktivt. Skicka styrenhet 81 med datavärdet 0-9 för att välja huvudfönstret, 10-19 för att välja ljudmixerfönstret eller 20-29 för att välja MIDI-mixerfönstret. Rosegarden tar emot MIDI-styrenhet nummer 82 för att ändra spår som för närvarande är markerat i huvudfönstret. Stegningen av styrenheten beror på antal spår i fönstret: förhållandet mellan styrenhetens datavärde till spårnummer beräknas så att det fullständiga dataintervallet i MIDI-styrenheten används, under förutsättning att det inte finns mer än 128 spår i fönstret. &rosegarden;s segmentparameterruta Segmentparameterrutan hör hemma till vänster i Rosegardens huvudfönster. (Om du inte kan se den, försök använda Inställningar Visa segment- och instrumentparametrar.) Den låter dig ändra vissa aspekter av markerade segment.Om ett enstaka segment för närvarande är markerat, visas dess parametrar i segmentparameterrutan och kan redigeras där. Om flera segment är markerade, visar parameterrutan bara nuvarande värden där de är samma för alla markerade segment, men du kan fortfarande redigera dem och ändringarna gäller för allt som är markerat. Namn Visar namnet på det markerade segmentet (eller segmenten, om alla har samma namn). Klicka på knappen "..." för att redigera namnet. Upprepa Stänger av eller sätter på upprepning för markerade segment. Ett upprepande segment upprepas till efterföljande segment börjar i samma spår, eller till kompositionens slut om det inte finns något efterföljande segment. Upprepade delar av ett upprepande segment visas med en svagare färg på huvudduken än det ursprungliga segmentet. Du kan ändra dem till riktiga redigerbara kopior av det ursprungliga segmentet genom att antingen använda Segment Omvandla upprepningar till kopior, eller genom att helt enkelt dubbelklicka på enskilda upprepade block. Kvantisera Visar kvantiseringsinställningen för markerade segment. Du kan ändra den för att snabbt kvantisera starttider för alla deras toner. För mer avancerad kvantisering, använd Segment Kvantisera... . Se Kvantisering för mer detaljinformation. Transponera Visar transponeringen (i halvtonssteg) som för närvarande används för det markerade segmentet. Transponeringen utförs när segmentet spelas upp, och visas inte med noterna i matris-, not- eller händelseeditorerna. Du kan använda den för att snabbt ändra tonhöjd för en del eller hela kompositionen. Fördröjning Visar fördröjningen som för närvarande gäller för markerade segment. Du kan ställa in en fördröjning här för att göra att ett helt segment spelas upp senare än skrivet. Fördröjningen utförs när segmentet spelas upp, och visas inte med noterna i matris-, not- eller händelseeditorerna. Du kan antingen ange en fördröjning med metronomtid (genom att välja notvärde i fördröjningskombinationsrutan), då fördröjningens exakta tid beror på tempot, eller med klocktid (genom att välja tiden i millisekunder i kombinationsrutan). Färg Visar färgen som används för att visa markerade segment. Du kan välja en annan färg i kombinationsrutan, eller välja alternativet "Lägg till ny färg" om du vill ha en färg som inte finns i kombinationsrutan. Du kan också hantera och byta namn på färger genom att använda Komposition Redigera dokumentegenskaper... (och därefter välja sidan Färg i dialogrutan med dokumentegenskaper). Den ändrade färgpaletten sparas med kompositionen i Rosegarden-filen. &rosegarden;s färghantering Instrumentparameterrutan finns i nedre vänstra hörnet av Rosegardens huvudfönster, nedanför segmentparameterrutan. (Om du inte kan se den, försök använda Inställningar Visa segment- och instrumentparametrar.) Den visar vilka instrument som tilldelats nuvarande markerat spår, och innehåller alla redigerbara knapparna för instrumentet. Kom ihåg att eftersom hur många spår som helst kan tilldelas till samma instrument, kan inställningarna i rutan påverka mer än ett spår åt gången. Utseendet och innehållet i instrumentparameterrutan beror på instrumenttypen: MIDI, ljud eller syntinsticksmodul. &rosegarden;s instrumentparameterruta för ett MIDI-instrument När du markerar ett spår som är tilldelat till ett MIDI-instrument, visar instrumentparameterrutan MIDI-parametrar. Längst upp visar rutan instrumentets namn och anslutningen som dess enhet använder. Därunder kan du se och redigera MIDI-kanalnumret och inställningar av bank och program som ska skickas till instrumentet vid uppspelningens start (inklusive kryssrutan "Slagverk" som styr om bara slagverksprogram ska erbjudas i inställningarna). Till sist visar rutan tillgängliga styrenheter för enheten (de för en generell MIDI-enhet visas ovan). Alla inställningar som du gör här skickas till instrumentets kanal vid uppspelningens start. &rosegarden;s instrumentparameterruta för ett ljudinstrument När du markerar ett ljudspår, visar instrumentparameterrutan ljudparametrar. Rutan har två huvudtoningar, en omgiven av blått för uppspelning och den andra omgiven av rött för inspelningsnivå vid inspelning till instrumentet. Mellan dem finns en mätare av uppspelningsnivå. De två menyerna längst upp i rutan används för att välja ingångs- och utgångsfördelning för instrumentet. Under dem kan du välja om instrumentet är mono eller stereo, och panoreringsinställning för plats i stereofältet. (Ljudinstrument är alltid till sist stereo, eftersom panoreringsinställningen alltid tillämpas. Men om du ställer in instrumentet till mono, reduceras all ljuddata och effektutdata till mono innan panoreringen tillämpas.) Kolumnen med fem knappar längst ner till vänster är effektplatserna. Klicka på dem för att välja och aktivera insticksmoduler för ljudinstrumentet, och för att styra dem med redigeringsdialogrutan för insticksmoduler. Detta är infogade effekter, som utförs i ordning uppifrån och ner innan toning och panorering. &rosegarden;s instrumentparameterruta för ett syntinsticksmodulinstrument När du markerar ett spår som är tilldelat till ett syntinsticksmodulinstrument, visar instrumentparameterrutan syntparametrar. Du märker att även om en syntinsticksmodul använder segment med MIDI-data, så beter den sig mer som ett ljudspår när det gäller styrning och fördelning. Den viktigaste knappen här är den längst upp till vänster (som lyder Xsynth i bilen ovan), som visar namnet på syntinsticksmodulen som används för instrumentet. Klicka på den för att välja en viss synt och styra den i Rosegardens vanliga redigeringsdialog för insticksmoduler. När du väl har valt en insticksmodul, kanske du också kan klicka på redigeringsknappen nedanför för att öppna en dedicerad grafisk editor för den särskilda insticksmodulen (om insticksmodulen har någon). Återstående knappar här är samma som för ljudinstrument: Uppspelningstoning, uppspelningsnivå, utgångsfördelning, mono/stereo, panoreringsinställningar och effektplatser är alla exakt likadana. "Kvantisering" är processen att flytta toner och andra händelser så att de börjar eller avslutas på exakta taktdelar. Det används traditionellt för att göra ett ungefärligt utförande till ett precist men som låter ganska mekaniskt, antingen på grund av att precision är önskad effekt, eller på grund av orsaker som att göra noter tydligare i notering. För allmän kvantisering, använd Segment Kvantisera i huvudfönstret eller Justera Kvantisera i matriseditorn eller notbehandlarna. Det visar en dialogruta där du kan välja precis de kvantiseringsparametrarna du behöver, och tillämpar dem på alla markerade segment eller toner. (Du kan också snabbt nå dialogrutan genom att trycka på tangenten "=".) &rosegarden;s kvantiseringsdialogruta Kvantiseringsdialogrutan erbjuder ett urval kvantiseringsmetoder, var och en med sin egen uppsättning parametrar. Tillgängliga kvantiseringsmetoder är: Rutnätskvantisering Rutnätskvantiseringen flyttar starttider för toner så att de börjar på den närmaste punkten i ett rutnät (definierat av de olika parametrarna för kvantiseringen). På så sätt justeras toner som ursprungligen varierar något i starttid av kvantiseringen, vilket ger ett mer precist och mekaniskt utförande. Legato-kvantisering Legato-kvantiseringen utför en enkel rutnätskvantisering, och justerar också notvärdena så att eventuella avstånd mellan tonerna tas bort genom att förlänga varje not så att den (åtminstone) fortsätter till början på nästa. Du kan också få denna legato-effekt utan tillhörande rutnätskvantisering med funktionen Justera Kvantisera Legato i matriseditorn. Heuristisk kvantisering Kvantiseringen försöker justera starttider och notvärden för toner så att en läsbar notering skapas. Se Notskrift från utförandedata för en beskrivning av kvantiseringen och dess användning. Rutnätskvantiseringen har följande justerbara parametrar: Grundenhet för rutnät Det här är storleken på rutnätet som används för kvantiseringen. Svaj Det här är ett procenttal som justerar graden som alternerande taktslag kvantiseras "sent". Om inställt till inget (förvalt värde), görs kvantiseringen till ett jämt rutnät med avstånd enligt grundenheten för rutnätet. Om inställd till 100 %, placeras varannan rutnätslinje två tredjedelar av avståndet mellan föregående och nästa, istället för halvvägs. Det gör att toner kvantiseras till första och tredje triolen med en svajig takt. Övriga inställningar ger proportionellt varierande grad av svaj. Du kan också ställa in parametern till negativa värden (för att omväxlande taktslag ska börja tidigare) eller till värden större än 100 %. Itereringsvärde Rutnätskvantiseringens normalbeteende är att exakt flytta varje not till den närmaste rutnätslinjen, men om du ställer in iterationsgränsen till något som är mindre än 100 % (normalvärdet "Fullständig kvantisering") flyttas varje not bara den procentandelen av avståndet till närmaste rutnätslinje, vilket resulterar i en kvantiseringseffekt som nästan utförs, men inte helt och hållet. Kvantiseringen kan utföras upprepade gånger, för att pröva gradvis ökande kvantiseringsgrader, därav namnet "iterativ". Använd Justera Kvantisera Upprepa senaste kvantisering i matriseditorn för att göra det. Kvantisera både notvärden och starttider Om det här alternativet är aktiverat, kvantiseras tonernas sluttider till samma rutnät som deras starttider. Kvantiseringsdialogrutan har också en valfri avancerad sektion som innehåller ytterligare alternativ för kvantisering. Ett annat enkelt sätt att utföra en rutnätskvantisering är att göra den i huvudfönstret med menyn Kvantisera i segmentparameterrutan. Om du markerar några segment och ändrar värdet som visas i menyn, blir segmenten omedelbart rutnätskvantiserade till upplösningen som visas i menyn. Till sist finns också en styrning av kvantisering i matrisvyn. &rosegarden;s matriseditor låter dig visa och redigera musik med ett enkelt logiskt format: Varje not representeras som ett block i ett rutnät, på en plats som motsvarar tonhöjden. &rosegarden;s matriseditor Varje fönster i matriseditorn visar ett enstaka segment. För att redigera ett segment, högerklicka bara på det på huvudduken och välj matriseditorn i menyn. Alternativt kan du ställa in Rosegarden att göra matriseditorn till standardvy som är tillgänglig genom att dubbelklicka på ett segment. Matrisvyn innehåller menyerna Rutnät och Kvantisering i huvudmenyraden. Rutnätsmenyn styr det synliga rutnätets storlek i matrisvyns bakgrund, samt tidsupplösningen som används när noter skrivs in och flyttas. Efter du har ställt in det till ett visst tidsvärde, låses de normala åtgärderna för att infoga och dra noter automatiskt till rutnätspunkter åtskilda med det tidsvärdets bredd. Du kan överskrida positioneringsfunktionen tillfälligt genom att hålla nere Skift under redigeringen, eller inaktivera den genom att ställa in rutnätsmenyn till Ingen låsning. Kvantiseringsmenyn fungerar på ett ganska annorlunda sätt. I stället för att styra beteendet hos andra redigeringsverktyg, utför den verkligen en åtgärd. När du ändrar värde i menyn, blir de markerade noterna, eller hela segmentet om ingenting är markerat, omedelbart kvantiserade av en rutnätskvantisering med vald upplösning. Kvantiseringsmenyn visar också kontinuerligt vilken upplösning som det nuvarande segmentet eller markeringen är kvantiserad med. Om du till exempel markerar en uppsättning noter som börjar på efterföljande kvartsnotstaktslag, uppdateras kvantiseringsmenyn så att 1/4 visas, eftersom det är den grövsta upplösningen som motsvarar den befintliga kvantiseringen av nuvarande markering. Det enklaste sättet att mata in en not i matrisvyn är att använda musen. För att göra det, välj pennverktyget i verktygsraden, klicka och dra därefter i matriseditorn. Noten matas in vid tiden och med tonhöjden som motsvarar punkten du klickar, och har ett notvärde som motsvarar avståndet du drar innan du släpper musknappen. Normalt är tiden och notvärdet låsta till en viss rutnätsenhet enligt rutnätsinställningarna i menyn Visa eller verktygsraden. Du kan förhindra effekten genom att hålla nere Skift medan du klickar och drar. Notvärden för noter som matas in via tangentbordet styrs av rutnätsinställningarna i menyn Visa eller verktygsraden . Du kan ställa in det genom att använda de numeriska tangenterna: 5 – Hel takt 1 – Takt 2 – Halvnot 4 – Kvartsnot 8 – Åttondedelsnot 6 – Sextondedelsnot 3 – Trettioandredelsnot 0 – Sextifjärdedelsnot Så fort rätt notvärde är vald i rutnätsmenyn kan du infoga en not på infogningsmarkörens aktuella position genom att trycka på en av tonhöjdstangenterna: A – C (Do, tonikan i aktuell tonart för aktuell klav) S – D (Re) D – E (Mi) F – F (Fa) J – G (So) K – A (La) L – H (Ti) Genom att hålla nere Skift när en tangent trycks, fås en upphöjd not (utom för E och H som inte har upphöjda versioner) och genom att hålla nere Skift och Ctrl tillsammans fås en nersänkt not (utom för F och C). För att skriva in noter en oktav högre,använd motsvarande tangenter på nästa rad ovanför: Q, W, E, R, U, I och O. På motsvarande sätt, för att lägga till noter en oktav lägre, använd Z, X, C, V, B, N och M. Alla infogningskommandon är också tillgängliga från en undermeny i menyn Verktyg. Det är inte troligt att du någonsin vill navigera i menyn bara för att infoga en enstaka not, men menyerna visar snabbtangenterna och tillhandahåller på så sätt en användbar referens om du skulle glömma vilken tangent som gör vad. Snabbtangenterna är för närvarande gjorda för att användas med tangentbord som har QWERTY-organisation. Det finns ännu inte något sätt att ändra snabbtangenter till en annan organisation, förutom att individuellt ändra tilldelning av varje tangent med Inställningar Anpassa genvägar.... Du kan lägga till noter i matriseditorn en i taget med ett MIDI-keyboard eller en annan MIDI-styrenhet. Matriseditorn använder tonhöjden du spelar på ett keyboard, men de notvärden du har valt i editorns egna rutnätsinställningar. Det är känt som "stegvis inspelning". För att börja mata in noter från ett MIDI-keyboard, försäkra dig först om att det är inställt som förvald MIDI-inspelningsenhet. Försäkra dig därefter om att du har rätt rutnätsinställning i menyn Visa eller på verktygsraden, eftersom det styr notvärdena. Tryck därefter på knappen för stegvis inspelning i matriseditorns verktygsrad, eller välj Stegvis inspelning i menyn Verktyg. Från detta ögonblick infogas alla toner som du spelar på ditt MIDI-keyboard vid den nuvarande inmatningstiden i fönstret, ända till stegvis inspelning stängs av igen, aktiveras i ett annat fönster eller fönstret stängs. Du kan ändra rutnätsinställningar medan stegvis inspelning pågår, för att infoga noter med olika notvärden. För att markera noter i matriseditorn, byt till markeringsverktyget (pilen) och rita upp ett rektangulärt område som innehåller noterna du vill markera. Markerade händelser färgläggs då i blått. Om du istället klickar på en enstaka händelse, markeras bara den händelsen. Om du håller nere Skift medan du ritar upp en rektangel eller klickar på en not, läggs den nya markeringen till i en eventuell befintlig markering istället för att ersätta den. För att rensa en markering, klicka på ett tomt område i matriseditorn eller tryck på Esc-tangenten. Du kan också markera alla noter av en viss tonhöjd genom att skift-klicka på en tangent på pianoklaviaturen längs vänster sida i matriseditorn. Du kan också skift-klicka och dra för att markera en uppsättning tonhöjder. Markeringen läggs till i en eventuell befintlig markering, så om du vill ha en helt ny markering, avmarkera först den föregående. Du kan flytta noter både i tid och tonhöjd i matriseditorn genom att antingen klicka och dra dem med förflyttningsverktyget, eller markera dem och därefter dra dem med markeringsverktyget. För att kopiera noter, markera dem och använd därefter de vanliga funktionerna kopiera och klistra in. Efter de har klistrats in är de inklistrade noterna markerade istället, och du kan dra dem var du än vill ha dem. Slagverksmatriseditorn är identisk med matriseditorn, förutom att den visar tonhöjdsnamn på den vertikala skalan istället för pianotangenter, och att den inte visar notvärdet för varje not. Den är avsedd för användning med slagverksprogram i MIDI-instrument, där varje tonhöjd spelar ett annorlunda slagverksljud. Se också Tonavbildningar för slagverk. &rosegarden;s notbehandlare gör det möjligt att visa och redigera ett eller flera notsystem med traditionell partiturnotation. &rosegarden;s notbehandlare &rosegarden; försöker presentera partitur med bästa möjliga utläggning givet dess huvudsakliga fokus som en musikbehandlare. Det betyder att även om editorn stöder ackord, överlappande och nästlade balkgrupper, trioler och godtyckliga annandelningar, prydnadsnoter, dynamik, accenter, text och så vidare, tillhandahåller den inte så mycket detaljkontroll över utläggningen (särskilt i musik med kontrapunkt) som särskilda program för redigering av partitur kan göra. &rosegarden; har inte som mål att skapa partitur av typsättningskvalitet, även om Lilypond-filer kan exporteras, vilka kan utgöra en bra grund för typsättning. Det finns tre sätt att öppna en notbehandlare i &rosegarden;s huvudfönster. (Alla kräver att du först har ett befintligt segment i huvudfönstret, så om du påbörjar en ny komposition, bör du skapa dina segment innan du börjar fundera på hur de ska redigeras.) Dubbelklicka på segment Det mest uppenbara sättet är att dubbelklicka på ett segment på huvudduken. Det öppnar segmentet i den editor som du har ställt in som standardvy (not, matris eller händelselista), som normalt är notbehandlaren. Alltså öppnas ett segment som ett enskilt notsystem i notbehandlarens fönster genom att dubbelklicka på det. Du kan också öppna en editor med flera notsystem på följande sätt: Håll nere Skift-tangenten, markera (med ett enda musklick) alla segment i huvudvyn som du vill öppna, men dubbelklicka på det sista. Alla markerade segment öppnas då tillsammans i ett enda fönster i notbehandlaren. Funktionen Öppna i standardvy (returtangenten) Returtangenten är en snabbtangent för menyfunktionen att öppna i standardvyn, som gör i stort sett samma sak som att dubbelklicka: Den öppnar alla segment som för närvarande är markerade i notbehandlaren, eller i någon annan editor som du har ställt in som standardvy. Menyfunktionerna Öppna i notbehandlare Som ett alternativ kan du använda huvudfönstrets menyalternativ Öppna i notbehandlare, antingen i menyn Segment eller i menyn som visas med höger musknapp över ett segment på duken. Markera segmenten du vill redigera (genom att skift-klicka som ovan, eller genom att använda alternativet Markera alla segment) och välj därefter Öppna i notbehandlare. Om du har mer än ett notsystem (dvs. segment) synligt i notbehandlaren kan bara ett av dem vara "aktuellt" på en gång. Det aktuella notsystemet kan urskiljas eftersom infogningsmarkören visas i det (se Linjaler och markörer), och det är notsystemet där alla redigeringsåtgärder som använder infogningsmarkören äger rum. Det översta notsystemet är normalt det aktuella, men du kan byta till ett annat notsystem genom att Ctrl-klicka på det eller genom att använda menyalternativen Markör upp notsystem och Markör ner notsystem. Det vanliga sättet som notbehandlaren visar notsystem är känt som horisontell utläggning: Notsystem ovanför varandra, med varje notsystem som en enda, horisontell rullande lång rad. Vissa funktioner i editorn (som linjalerna) är bara tillgängliga med horisontell utläggning. Du kan dock också visa notsystem med två olika sidbaserade utläggningar: Vertikal utläggning eller Sidutläggning. I vertikal utläggning visas noteringen på en oändligt hög sida med samma bredd som fönstret. Varje notsystem bryts vid radens slut, och påbörjar en ny rad under återstående notsystem. I sidutläggning visas noteringen uppdelad på riktiga sidor i stort sett som den ser ut när den skrivs ut. Varje sidas storlek beräknas så att ungefär samma antal noter får plats på varje rad som när det verkligen skrivs ut (enligt punktstorleken som anges för utskriftsupplösningen i inställningsdialogrutan). Den utskrivna versionen är troligen inte precis likadan, eftersom det beror på den exakta pappersstorleken och marginalerna som används vid utskrift, men det bör vara ganska nära om du råkar använda A4-papper. &rosegarden;s notbehandlare med sidutläggning De flesta, men inte alla, av visnings- och redigeringsfunktionerna fungerar lika bra i sidutläggningslägena som i horisontell utläggning. För att byta mellan utläggningslägen, använd menyalternativen Horisontell utläggning, Vertikal utläggning och Sidutläggning. &rosegarden;s notredigeringsfönster innehåller två linjaler och två markörer. Linjalerna är de horisontella raderna uppdelade med graderingar längst upp och längst ner på huvudnoteringsduken, och markörerna är de färgade vertikala linjerna som ursprungligen visas i början av det översta notsystemet i editorn. Den violetta markören är infogningsmarkören. Den visar platsen där åtgärder som infoga och klistra in utförs. Du kan flytta infogningsmarkören genom att klicka eller dra på den övre linjalen, eller genom att klicka med markeringsverktyget på en tom del av notsystemet (och undvika alla händelser), eller genom att klicka var som helst med Ctrl intryckt. Du kan också använda vänster och höger piltangenter för att flytta infogningsmarkören en händelse i taget. Om du håller nere Ctrl medan piltangenterna trycks, flyttas markören en hel takt åt gången. Om du håller nere Skift, markeras händelserna medan markören rör sig över dem. Den blåa markören är uppspelningsmarkören. Precis som liknande markörer i huvudfönstret och matrisvyn, visar den platsen för nuvarande uppspelning eller inspelning. Den kan förflyttas genom att använda linjalen längst ner. Observera att linjalerna bara visas i läget Horisontell utläggning. De flesta redigeringsfunktioner i menyer och verktygsrader i &rosegarden;s notbehandlare ingår i en av tre kategorier: verktyg, funktioner som arbetar med markeringar och dragåtgärder. Verktyg De grundläggande verktygen är markeringsverktyget, borttagningsverktyget och de som används för att infoga noter, pauser, text och så vidare, vilka oftast väljes med knappar i verktygsraden. Att välja ett verktyg ändrar det normala beteendet hos musknapparna på huvudnoteringsduken, åtminstone till ett annat verktyg väljes istället. Genom att till exempel välja markeringsverktyget kan du göra markeringar och på så sätt använda de markeringsbaserade funktionerna (nedan). Genom att välja ett infogningsverktyg (som en av noterna) ändras det grafiska gränssnittets beteende så att noter infogas genom att klicka på duken. Genom att välja borttagningsverktyget gör att du kan ta bort händelser genom att klicka på dem. Du kan också byta aktuellt verktyg med menyn Verktyg. Funktioner som arbetar med markeringar Flertalet återstående menyalternativen kräver att en markering görs på duken innan de kan användas. Vissa av dem (såsom alternativen Klipp ut eller Notstil) fungerar på alla händelser som markerats. Andra (såsom Prydnadsnot eller Skaftriktning) vägrar fungera om inte markeringen innehåller några noter. För att markera några händelser på duken, byt till markeringsverktyget (pilen) och rita därefter upp ett rektangulärt område som innehåller händelserna du vill markera. De markerade händelserna färgläggs då med blått. Om du klickar på en enskild händelse, markeras bara den händelsen Du kan också dubbelklicka på en enskild händelse för att visa en redigeringsdialogruta för händelsen, men det har ingenting att göra med markeringar. ). Om du håller nere Skift medan du ritar upp en rektangel, läggs innehållet till i en eventuell befintlig markering istället för att ersätta den. För att markera en hel takt, dubbelklicka med markeringsverktyget på ett tomt utrymme i takten. För att markera hela notsystemet, klicka tre gånger. Redigeringsmenyn innehåller alternativ för att markera utökade områden baserat på infogningsmarkörens plats, och du kan också markera händelser omkring infogningsmarkören genom att hålla nere Skift och trycka på vänster eller höger piltangent. Det är inte möjligt att markera händelser i mer än ett notsystem på en gång. Dragåtgärder Du kan också utföra en viss mängd redigering genom att bara dra omkring saker. Byt till markeringsverktyget (pilen), och därefter kan du ändra tonhöjd på noter genom att bara klicka och dra deras huvuden uppåt eller neråt, och ändra tider för noter och andra händelser genom att dra dem åt vänster eller höger. (Du kan inte dra pauser eller taktarter, men du kan dra allting annat. Om du har markerat mer än en händelse, dras hela markeringen på en gång.) Att dra är oftast ett mindre noggrant sätt att redigera än att använda funktionerna i menyn eller verktygsraden, men det kan vara enklare. För att infoga en not, välj ett av notverktygen genom att klicka på ett visst notvärde i verktygsraden, och därefter klicka i notsystemet på platsen där du vill lägga till noten. Du kan också markera en av de tillfälliga förtecknen på verktygsraden för att infoga upphöjda eller nersänkta noter. Om inget tillfälligt förtecken används, följer den infogade noten de fasta förtecknen. Som ett alternativ kan du välja ikonen "Följ föregående tillfälliga förtecken" (som visas som en not med en pil som pekar tillbaka från stället där förtecknet skulle visas) för att få noten att följa det tillfälliga förtecken som senast användes på samma plats i notsystemet. Om du lägger till en not på samma tid som en befintlig not med annat notvärde, antar editorn i allmänhet att du vill skapa ackord och delar upp den befintliga eller nya noten på motsvarande sätt för att skapa ett eller flera bundna ackord. Om du verkligen vill skapa ett ackord med två olika notvärden, kan du markera de bundna nothuvudena och använda funktionen Lägg ihop noter med samma tonhöjd för att lägga ihop dem. Som ett alternativ kan det förvalda beteendet ändras in &rosegarden;s inställningsdialogruta, så att uppdelningen inte alls görs. Om du lägger till en not exakt ovanpå en befintlig not med annorlunda notvärde (dvs. på samma tonhöjd), ändras notvärdet på den befintliga noten till det nya notvärdet. Om du lägger till en paus på exakt samma tid som en befintlig not, blir den befintliga noten tyst under pausvärdet, vilket förkortar den eller möjligen tar bort den helt och hållet. Försäkra dig först om att ett notverktyg är valt för att ange notvärdet (eller pausvärdet) som du vill infoga. Du kan välja de olika nottyperna genom att använda nummertangenterna: 5 – Brevis 1 – Helnot 2 – Halvnot 4 – Kvartsnot 8 – Åttondedelsnot 6 – Sextondedelsnot 3 – Trettioandredelsnot 0 – Sextifjärdedelsnot Du kan byta till en triolversion av notvärdet genom att trycka på tangenten G. Genom att trycka på den igen byter du tillbaka till normalt notvärde. Statusraden längst ner i fönstret underrättar dig om att ett triolvärde är aktivt. Så fort ett notverktyg är valt, kan du infoga en not på infogningsmarkörens aktuella position genom att trycka på en av tonhöjdstangenterna: A – C (Do, tonikan i aktuell tonart för aktuell klav) S – D (Re) D – E (Mi) F – F (Fa) J – G (So) K – A (La) L – H (Ti) Tryck på tangenten "." för att växla mellan notvärden med eller utan punkt. Genom att hålla nere Skift när en tangent trycks, fås en upphöjd not (utom för E och H som inte har upphöjda versioner) och genom att hålla nere Skift och Ctrl tillsammans fås en nersänkt not (utom för F och C). För att skriva in noter en oktav högre,använd motsvarande tangenter på nästa rad ovanför: Q, W, E, R, U, I och O. På motsvarande sätt, för att lägga till noter en oktav lägre, använd Z, X, C, V, B, N och M. För att infoga en paus istället för en not, tryck på P. Som ett alternativ kan du använda tangenterna T och Y för att byta aktuellt verktyg till ett pausverktyg och tillbaka till ett notverktyg igen. Normalbeteendet i notbehandlaren är att flytta infogningsmarkören framåt efter en not har infogats, så att den är klar att mata in en ny not på efterföljande plats i en melodi. Det kan ändras med tangenten H, som byter till ackordsläge så att efterföljande inmatning sker samtidigt som den senaste. Att trycka på H igen byter tillbaka till inmatningsbeteende för melodi. Du kan använda tangentbordet för att ändra notvärden som du redan har skrivit in. Försäkra dig om att noterna du vill ändra är markerade, och tryck därefter på Ctrl samt nummertangenten för noten som du vill ha. Du kan också lägga till eller ta bort punkter, genom att trycka Ctrl och ".". Använd det upprepade gånger för att välja mellan en punkt, två punkter eller ingen punkt. Om du håller nere Alt samt Ctrl, ändrar du notvärden som de visas i notbehandlaren utan att ändra utfört notvärde. Det kan vara mycket användbart för att städa upp ett partitur: Se också Notskrift från utförandedata. Alla infogningskommandon är också tillgängliga från en undermeny i menyn Verktyg. Det är inte troligt att du någonsin vill navigera i menyn bara för att infoga en enstaka not, men menyerna visar snabbtangenterna och tillhandahåller på så sätt en användbar referens om du skulle glömma vilken tangent som gör vad. Snabbtangenterna är för närvarande gjorda för att användas med tangentbord som har QWERTY-organisation. Det finns ännu inte något sätt att ändra snabbtangenter till en annan organisation, förutom att individuellt ändra tilldelning av varje tangent med alternativet "Anpassa genvägar..." i menyn Inställningar. Genom att hålla nere Ctrl vid tryck på en nummertangent väljes motsvarande verktyg med punkt. Du kan lägga till noter i notbehandlaren en i taget med ett MIDI-keyboard eller en annan MIDI-styrenhet, en process som är känd som "stegvis inspelning". Notbehandlaren använder tonhöjden du spelar på ett keyboard, men de notvärden du har valt i själva editorn. För att börja mata in noter från ett MIDI-keyboard, försäkra dig först om att det är inställt som förvald MIDI-inspelningsenhet. Försäkra dig därefter om att ett notverktyg är valt för att ange ett notvärde. Tryck därefter på knappen för stegvis inspelning i notbehandlarens verktygsrad, eller välj Stegvis inspelning i menyn Verktyg. Från detta ögonblick infogas alla toner som du spelar på ditt MIDI-keyboard vid den nuvarande inmatningstiden i noteringsfönstret, ända till stegvis inspelning stängs av igen, aktiveras i ett annat fönster eller fönstret stängs. Du kan välja ett annat notverktyg medan stegvis inspelning pågår för att infoga noter med olika notvärden, och du kan också byta till ackordläge för att infoga ackord. Det första man måste veta om hur &rosegarden; hanterar dessa är att tidsrelaterade ändringar (tempo och taktarter) hanteras helt annorlunda än klaver och tonarter. För att förenkla hantering av uppspelning och inspelning samt notering, kräver &rosegarden; att när tempo eller taktart ändras, görs det i alla notsystem på en gång. Du kan inte låta ett notsystem använda 3/4 medan ett annat samtidigt använder 4/4, eller ha ett notsystem som spelar med 120 taktslag och ett annat med 90. Det gäller bara tid: Det finns inga sådana begränsningar för användning av klav- och tonartsbyten. För att ändra klav, tonart, tempobeteckning eller taktart inne i ett fönster i notbehandlaren, placera infogningsmarkören på ett ställe där du vill att ändringen ska ske, och använd en av redigeringsmenyns funktioner Lägg till klavbyte..., Lägg till tonartsbyte..., Byt tempo... eller Byt taktart... . Då visas en dialogruta där du kan välja en viss inställning för klav, tonart, tempobeteckning eller taktart som du vill använda, enligt följande. &rosegarden;s klavdialogruta Dialogrutan låter dig välja en klav, och låter dig dessutom välja hur du vill att klaven ska användas, i fall där det redan finns några noter efter punkten där klaven ska infogas. Du måste välja något av följande: Behåll nuvarande tonhöjder Alla noter som följer klaven behåller sina nuvarande utförda tonhöjder. Genom att till exempel infoga en c-klav i mitten av ett avsnitt med en tidigare g-klav gör att noterna som kommer efter klaven att flyttas en oktav högre i notsystemet, eftersom de fortfarande har sina tonhöjder enligt g-klaven. Transponera till lämplig oktav Alla noter som kommer efter klaven behåller sin tonhöjd inom oktaven, men kan flyttas till en annan oktav för att passa med den nya klaven, och spelas därför med annan tonhöjd. Genom att till exempel infoga en c-klav i mitten av ett avsnitt med en tidigare g-klav gör att noterna som kommer efter klaven bara att flyttas en linje i notsystemet för att justeras enligt den nya klaven, men spelas en oktav lägre än tidigare. &rosegarden;s dialogruta för fasta förtecken Ett notsystem kan innehålla olika sorters text, i texthändelser. Det finns två grundläggande klasser med texthändelser: Enstaka textobjekt som används för punktnoteringar etc., och sångtexter. De förstnämnda kan skapas (och på så sätt kopplas till en viss tid i notsystemet) med textverktyget, som är tillgängligt från knappen markerad med ett stort T i verktygsraden. Sångtext kan också skapas på detta sätt, men skapas enklare med sångtexteditorn. För att lägga till ett textstycke, välj textverktyget och klicka på stället där du vill lägga till den. En dialogruta visas, där du kan skriva in texten och välja dess tänkta syfte. (Rosegarden föredrar att lagra vad texten är till för, istället för hur. Det görs så att vi i framtiden kan ställa in hur diverse textsorter presenteras för varje individuell användare). Tillgängliga syften (eller stilar) är: DynamikAnvänds för mindre lokala föredragsbeteckningar som dynamikbeteckningarna "p", "mf" etc. Visas normalt under notsystemet med liten kursiv stil. AnvisningAnvänds för att ange väsentliga ändringar i stil eller stämning. Visas normalt ovanför notsystemet med stort romerskt teckensnitt. Lokal anvisningAnvänds för att ange mindre väsentliga ändringar i stil eller stämning. Visas normalt under notsystemet med mindre romerskt teckensnitt i fetstil. TempoAnvänds för att ange väsentliga ändringar av tempo. Visas normalt ovanför notsystemet med stort romerskt teckensnitt i fetstil. Lokalt tempoAnvänds för att ange mindre viktiga eller lokala ändringar av tempo. Visas normalt ovanför notsystemet med litet romerskt teckensnitt i fetstil. SångtextÄven om sångtext oftast skapas i sångtexteditorn, kan de också skrivas in ord för ord om det behövs genom att använda den här stilen. Normalt visas stilen under texten med litet romerskt teckensnitt. (Varning: Om du skriver in sångtext på detta sätt och senare redigerar notsystemets sångtext med sångtexteditorn, kan all sångtext som skrivs in på detta sätt ändras eller flyttas om positionen inte stämmer med den som sångtexteditorn förväntar sig.) AnteckningAnvänds för hjälptext som inte strikt anses tillhöra partituret. Visas normalt under notsystemet, i en gul ruta som liknar en tdelisterlapp. Du kan också redigera text efter den skapats genom att klicka på den befintliga texten med textverktyget. Sångtexteditorn, tillgänglig från alternativet Öppna sångtexteditor i menyn Visa, låter dig redigera alla sångtexthändelser för ett enskilt notsystem på en gång, med ett ganska grundläggande textbaserat redigeringssystem. För att använda den, välj bara menyalternativet, redigera sångtexten i dialogrutan som visas, och klicka därefter på Ok. Sångtext som du skriver in måste följa ett visst format. Taktstreck är mycket viktiga för att undvika att editorn blir förvirrad, och representeras med ett snedstreck ("/"). Inom varje takt skiljs enskilda stavelser åt med mellanslag (åtminstone ett mellanslag: editorn bryr sig inte om extra blanktecken). Varje stavelse kopplas i sin tur till nästföljande not eller ackord i takten (även om editorn för närvarande kan bli riktigt förvirrad av ackord som inte är exakta, dvs. som kräver utjämning eller kvantisering). Om du vill att en not inte ska ha någon tillhörande stavelse, måste du använda en punkt (".") som stavelse för noten. (Det är därför standardtexten för ett segment oftast är full med punkter.) Kom ihåg att skilja punkterna åt med mellanslag, så att de tydligt är skilda stavelser. Om du vill ha mer än en stavelse för samma not, med ett mellanslag mellan dem, använd tilde ("~") istället för mellanslag. Det visas som ett mellanslag i partituret. Om du vill dela en stavelse mellan två noter med ett bindestreck, måste du skriva in ett mellanslag efter bindestrecket så att editorn vet att det ska behandlas som två stavelser. (Bindestreck hanteras inte speciellt inne i stavelser.) Stavelser som bara består av siffror omgivna av hakparenteser (som "[29]") ignoreras. Det är formatet för automatiskt skapade taktnummer som visas i editorn. Du bör också vara medveten om att textformatet för sångtext bara används för redigering: sångtexten lagras i själva verket som distinkta texthändelser (en per stavelse). Det betyder att textformatet potentiellt kan ändras i framtiden för att hantera mer avancerade redigeringsmöjligheter, även om händelseformatet inte bör ändras och sparade filer bör fortsätta att fungera. Dynamikmarkeringarna legatobågar och klykor lagras som händelser, precis som noter eller pauser. För att skapa en, markera området du vill täcka (en följd av noter eller något annat), och använd därefter alternativen Lägg till legatobåge, Lägg till crescendo eller Lägg till diminuendo i menyn Grupp. Du kan ta bort en legatobåge eller klyka på samma sätt som alla andra händelser: Markera den antingen med markeringsverktyget och tryck därefter på Delete, eller klicka på den med borttagningsverktyget aktivt. Du kan ställa in skaftriktningen på alla markerade noter (under förutsättning att de är av en sort som har skaft) med de tre skaftriktningsalternativen i menyn Noter. Alternativen låter dig antingen låsa skaften uppåt eller neråt, eller återgå till skaftriktningen som &rosegarden; annars skulle ha valt. Se också Balkar. Menyn Noter innehåller också alternativ för att lägga till tvärbalkar på notskaft, för att till exempel ange korta upprepade noter eller trumvirvlar. De är för närvarande bara notation. &rosegarden; tar inte hänsyn till dem när notsystemet spelas upp eller när &MIDI; skapas. Att lägga till balkar till noter anses som en grupperingsåtgärd i &rosegarden;s notbehandlare, tillgänglig i menyn Grupp. Markera noterna du vill lägga till en balk för, och använd menyalternativet Balkar i menyn Grupp. För att ta bort en balk, markera noterna och använd menyalternativet Ta bort balkar. Det är möjligt att ha mer än en balkgrupp som inträffar samtidigt. Du markerar och lägger bara till balkar för enskilda grupper en åt gången. Oftast är Rosegarden inte ännu smart nog för att räkna ut vilka noter som bör ha skaften uppåt och vilka som bör ha skaften neråt för grupper som samtidigt ges balkar, alltså behöver du troligen explicit ange skaftriktningar för noter i grupperna samt ge dem balkar. &rosegarden; kan försöka att gissa lämpliga balkar för ett musikstycke, under förutsättning att det inte är alltför komplicerat. För att göra det, markera noterna du vill beräkna balkar för (till exempel genom att trippelklicka för att markera ett helt notsystem) och därefter använda alternativet Automatiska balkar i menyn Grupp. Balkar skapas också automatiskt till exempel när en &MIDI;-fil laddas, och editorn skapar också vissa balkar automatiskt när du skriver in noter (det kan stängas av genom att ändra inställningen "Lägg automatiskt till balkar om lämpligt" i inställningsdialogrutan eller infogningsverktygets meny som visas med höger musknapp). En triolgrupp består av tre toner eller ackord som spelas under samma tid som två. (Mer exakt består den av toner med ett totalt notvärde av tre godtyckliga enheter, som spelas under samma tid som två av enheterna.) Vi använder ordet annandelning för att beskriva det allmänna fallet då toner med ett totalt notvärde av ett givet antal enheter, spelas under en tid som anges av ett annat antal av enheterna: Nio toner under tiden för åtta, eller sex under tiden för fyra, eller en fjärdedelsnot och en åttondedelsnot under tiden för en enda fjärdedelsnot, eller till och med två toner under tiden för tre. (För närvarande stöder inte &rosegarden; det sista exemplet. Annandelningar måste alltid spelas med ett kortare notvärde än det skrivna.) Menyfunktionerna för trioler och annandelningar fungerar genom att ta en befintlig följd av noter eller pauser och trycka ihop dem så att de spelas upp snabbare, och fylla i överblivet utrymme efter följden med en slutgiltig paus och rita upp det hela som en annandelning. Därför kan du skapa en ny följd av trioler genom att mata in de första två noterna i följden (med normal form), göra dem till trioler, och därefter fylla i utrymmet som blivit kvar efter triolåtgärden med den sista noten i triolen. Eller kan du utföra triolåtgärden innan du matar in några noter, och på så sätt omvandla den ursprungliga pausen till triolform, och därefter infoga triolens noter ovanpå den. Några exempel kan vara till hjälp: &rosegarden;s allmänna dialogruta för annandelningar För att ange en allmän annandelning, måste man känna till vad grundnoten är (om man till exempel spelar tre fjärdedelsnoter under tiden för två är grundnoten en fjärdedelsnot) och förhållandet mellan antalet grundnoter som skrivs till antalet som spelas. Betydelsen av klipp ut och klistra in är inte så uppenbar för musikredigeringsprogram som den är för något som en ordbehandlare, där bokstäverna och orden anges i en enkel linjär ordning. I enlighet med det erbjuder &rosegarden;s notbehandlare flera olika typer av inklistringsåtgärder, samt separata funktioner för Klipp ut eller Klipp ut och stäng. &rosegarden;s inklistringstypdialogruta Typerna av inklistringsåtgärder är: Begränsat Kräver ett befintligt gap (som inte innehåller något annat än pauser) med tillräckligt notvärde för att helt omfatta klippbordets innehåll. Innehållet klistras in i gapet. Om det inte finns ett gap som är långt nog, utförs inte inklistringen. Det här är förvald inklistringstyp. Enkel Raderar tillräckligt med händelser för att skapa ett gap som är långt nog att klistra in i, och klistrar därefter in i det. De inklistrade händelserna ersätter därför fullständigt alla eventuella befintliga i tiden som täcks av inklistringen. Öppna och klistra in Motsatsen till Klipp ut och stäng. Gör rum för det som ska klistras in genom att flytta alla efterföljande händelser längre mot kompositionens slut. Överlagring av noter Utför en inklistring på samma sätt som skulle ske om du skrev in var och en av noterna på klippbordet själv med notbehandlaren: Om det finns andra noter som överlappar med dem, delas nya och befintliga noter i lämpliga bindebågar. Matrisöverlagring Utför en inklistring på samma sätt som skulle ske om du skrev in var och en av noterna på klippbordet själv med matriseditorn: Noterna som för närvarande är ivägen för inklistringen ignoreras, och de nya noterna får överlappa godtyckligt med dem. Alla dessa får effekt på infogningsmarkörens aktuella position i aktuellt notsystem. För att välja mellan de olika typerna av inklistring, använd menyalternativet Klistra in... (med punkter) i menyn Redigera. Ibland kan ett notavsnitt råka ut för felaktiga pausvärden för aktuell taktart, som ett resultat av redigering eller kvantiseringsåtgärder. Du kan använda funktionen Normalisera pauser för att fixa dem. Funktionen undersöker varje sekvens av pauser i en följd som hittas i markeringen och justerar, delar och lägger ihop pauser enligt vad som är nödvändigt för att försäkra att pauserna har rätt teoretiskt pausvärde och hamnar på rätt gränser. Om en 4/4-takt innehåller en fjärdedelsnot, arrangeras en halvnotspaus och en fjärdedelspaus om så att fjärdedelspausen placeras först, eftersom halvnotspausen inte ska överlappa den centrala taktgränsen i takten. Du kan använda tolkningsfunktionen för att ändra ljudstyrkor och tider för toner enligt eventuell skriven eller angiven dynamik som hittas. Tillgängliga val av tolkningar är följande: Tillämpa dynamikbeteckningar (p, mf, ff, etc.) Anger en ljudstyrka för varje not baserat på senaste texten av typen "Dynamik" som observerats i samma notsystem (bara text på formen pp, p, mp, mf, f, ff, fff etc känns igen). Använd dynamikklykor Gör att noterna gradvis ökar eller minskar ljudstyrka under en klyka som anger crescendo eller diminuendo. Betona taktslag Gör noter som hamnar på takt- eller taktslagsgränser något starkare (större ljudstyrka) än omgivande noter. Artikulationsbeteckningar Avkortar noter utan legatobågar, avkortar staccato-noter ännu mer, och ger noter inne i legatobågar och tenuto-noter sina fulla notvärden. &rosegarden; är ett program med flera användningsområden: Det är en notbehandlare, men det är i huvudsak en musikbehandlare och editor för utförd musik, och i utföranden är tonernas tider och notvärden naturligtvis sällan så precisa som de är i ett tryckt partitur. Det betyder att det ofta är önskvärt för &rosegarden; att göra en hel del uppstädning av grundläggande nottider och notvärden vid försök att skapa meningsfulla noter att visa i notbehandlaren. Det är en sorts kvantisering, men en sort som kräver en förvånansvärd mängd gissningar för att göras bra. Det ingår en kvantisering i &rosegarden; som är konstruerad för att göra ett något bättre jobb än den enkla rutnätskvantiseringen. Att använda kvantisering enbart för notskrift kallas ganska fantasilöst för kvantisering: Den gäller bara noterna du ser och redigerar i notskrift, och påverkar inte tonerna som spelas, eller det du redigerar i andra vyer som matrisvyn. Kvantiseringen utförs automatiskt för musik som importeras eller spelas in från MIDI, även om inte alla dess möjliga funktioner normalt är aktiverade. Det finns två sätt att se vilka noter som har kvantiserats för notskrift. Normalt innehåller varje notvy en linjal för obehandlade noter (i gruppen med linjaler ovanför partituret) som visar ett rektangulärt block för varje not. Blocket är placerat så att det representerar tiden och notvärdet för noten som utfördes, men med rektangelns övre och nedre kant utökade eller avkortade för att representera tiden efter kvantisering. Om det är för mycket information för dig, kan du som ett alternativ välja (i inställningsdialogrutan) att visa alla nothuvuden i partituret som har ändrade tider efter kvantisering med grön färg. &rosegarden;s kvantiseringsdialogruta Om kvantiseringen &rosegarden; har använt inte är lämplig, antingen för hela partituret eller för ett antal markerade noter, kan du välja att använda en annan kvantiseringsnivå eller ingen alls. För att använda en annan kvantisering för vissa noter, markera noterna och använd menyfunktionen Kvantisera... (markera rutan som heter Kvantisera bara för notskrift). Kvantiseringsnivån som normalt används kan ändras i inställningsdialogrutan. Komplexitet Kvantiseringens "komplexitet" är dess mest grundläggande parameter. En "komplex" kvantisering är mer redo att acceptera att musik som ser komplex ut i själva verket är avsedd att vara komplex, medan en "enkel" kvantisering är mer redo att anta att musik som ser komplex ut orsakas av ett mindre precist utförande av enkel musik. Standardinställningarna är avsedda att skapa rimliga resultat för ett ganska brett musikspektrum. Grundenhet för rutnät Den grundläggande rutnätsenheten (inställd till ett notvärde) anger den absolut minsta notenheten som tillåts bli kvar i partituret efter kvantisering. Om den till exempel är inställd till en sextondedelsnot, placeras alla noter på gränser som är en multipel av sextondedelsnoter, och notvärdena är också multiplar av sextondedelsnoter. Basrutnätsenhetens Inställning är inte riktigt så viktig för kvantisering som den är för den vanliga rutnätskvantiseringen, eftersom allt den gör är att lägga en absolut gräns på precisionsnivån som tillåts av komplexitetsparametern. Oftast när du hittar ett fall där bättre resultat uppnås genom att öka rutnätsenheten, har du i själva verket hittat ett fall där kvantiseringen helt enkelt inte gjorde ett så bra jobb som den skulle ha kunnat göra med den mindre enheten. Annandelningsnivå Kvantiseringen klarar av att identifiera annandelningar (trioler och andra tidskomprimerade grupper), inom rimliga gränser. Parametern styr hur ambitiös den försöker vara när den letar efter annandelningar, genom att ange en gräns för hur många noter per annandelning som den försöker identifiera. Om den är inställd till Inget, försöker inte kvantiseringen identifiera annandelningar överhuvudtaget. Lägg till balkar igen Gör att noterna placeras in i balkar med grupper som är passande efter kvantiseringen. Det är ofta önskvärt. Lägg till artikulationsbeteckningar Gör att kvantiseringen försöker identifiera vilka noter som ska markeras som staccato, baserat på notvärdet hos individuella noter och noter i följd (för noter som slutar väsentligt tidigare än den efterföljande noten, men uppenbarligen inte tidigt nog för att vara värda en paus), tenuto (för noter som nästan eller precis överlappar följande not) och legatobågar (för följder av noter som möts eller överlappar). Bind noter vid taktstreck etc. Gör att alla noter som fortfarande finns kvar efter kvantisering och överlappar taktstreck eller som har notvärden som inte kan uttryckas exakt med enstaka nothuvuden att delas upp i flera noter på lämpligt sätt, och bindas. Det får samma effekt som att utföra funktionen "Bind noter vid taktstreck" i notvyn. Den här parametern är normalt inte aktiverad, delvis på grund av att den ändrar antalet tonhändelser, vilket är olämpligt när &rosegarden; delvis eller huvudsakligen används som en MIDI-musikbehandlare. Dela och bind ackordnoter med för stora notvärden Gör att överlappande noter delas och binds, så att strikta ackord med individuella nothuvuden bundna efter behov skapas. Det får samma effekt som att utföra funktionen "Dela och bind ackordnoter med för stora notvärden" i notvyn. Den här parametern är normalt inte aktiverad, delvis på grund av att den ändrar antalet tonhändelser, vilket är olämpligt när &rosegarden; delvis eller huvudsakligen används som en MIDI-musikbehandlare. &rosegarden; låter dig också ändra diverse aspekter av sättet som olika nottyper ritas upp, som val av nothuvuden, antal flaggor, om noter är ifyllda eller inte och så vidare. En uppsättning standardstilar (Klassisk, Kors, Triangel och Mensural) tillhandahålls, och du kan ändra stilen som används för enskilda noter genom att markera dem och därefter använda alternativen i menyn Notstil. Varje not kommer ihåg vilken stil som har valts för den, och informationen sparas som en del av kompositionen. Du kan också ändra förvald stil för nya noter genom att använda alternativet Anpassa Rosegarden... i menyn Inställningar. Det är också möjligt att skapa dina egna notstilar genom att beskriva dem med XML-filer. (Till och med standardstilarna är definierade på detta sätt: Den enda orsaken att editorn vet om att en klassisk sextondedelsnot har ett ovalt lutande ifyllt huvud, ett skaft, två flaggor etc., är att beskrivningen i Classical.xml anger det.) Se Anpassa Rosegarden för mer information. &rosegarden; levereras med ett enda skalbart notteckensnitt, Feta-teckensnittet utvecklat i Lilypond-projektet. Feta är ett teckensnitt med mycket hög kvalitet som bör vara lämpligt för nästan allt klassiskt arbete. &rosegarden; innehåller också stöd som standard för ett antal andra notteckensnitt. Du måste själv tillhandahålla teckensnitten på formaten Truetype (.ttf) eller Postscript Typ-1 (.pfb, .pfa), och du måste ha lämpliga rättigheter för att installera dem på samma plats som &rosegarden; installerades. För att installera ett notteckensnitt som stöds, lokalisera katalogen share för &rosegarden;s installation (oftast en underkatalog till KDE-skrivbordets installationsträd, som /opt/kde/share/apps/rosegarden). Du märker att katalogen har en underkatalog som heter "fonts". Kopiera teckensnittsfilerna till den, och starta om &rosegarden;. Om teckensnittet stöds, ska det nu synas i teckensnittsmenyn i notbehandlaren. Fullständigt eller delvis stöd tillhandahålls för närvarande för följande teckensnitt: Fughetta, av Blake Hodgetts; Petrucci, det "ursprungliga" Finale-teckensnittet; Maestro, det "nya" Finale-teckensnittet; Opus, Sibelius teckensnitt; Inkpen, Sibelius jazz-teckensnitt; Sonata från Adobe; Steinberg, från Cubase-musikbehandlaren; och Xinfonia. (De flesta av ovanstående teckensnittsnamn är registrerade varumärken av respektive företag.) ROSEGARDEN-GRUPPEN GER INGA UTFÄSTELSER ANGÅENDE JURIDISK STATUS FÖR ANVÄNDNING AV NÅGOT AV DESSA TECKENSNITT MED ROSEGARDEN. Det är ditt ansvar att försäkra dig om att du följer den licens (om det finns någon) som du erhöll teckensnittet med, innan du försöker använda det. Om du inte är säker på att du har rättighet att använda ett teckensnitt, gör då inte det. Förutom alla andra aspekter, så är det vanliga Feta-teckensnittet ändå bättre än de flesta av dem. Det är också möjligt att tillhandahålla nya avbildningsfiler för att använda nya teckensnitt. För vissa teckensnitt som har liknande avbildningar eller mått som teckensnitt i listan ovan, kan det vara så enkelt som att redigera teckensnittets namn i avbildningsfilen. Se Anpassa Rosegarden för mer information. &rosegarden;s editor för händelselistan visar händelserna i ett enstaka segment i obehandlad form, och gör det möjligt att redigera de exakta egenskaperna för händelserna individuellt. &rosegarden;s händelselisteditor Om du har ett notteckensnitt installerat på systemet med ett skalbart format (Truetype eller Typ-1) men den för närvarande inte stöds av Rosegarden, kan du skapa din egen XML-avbildningsfil för att beskriva teckensnittets teckenavbildning och mått på ett sätt som Rosegarden kan använda. Filerna installeras i underkatalogen fonts/mappings i Rosegardens installationskatalog, och ett antal exempel ingår i distributionen. Du kan också använda avbildningsfilerna för att definiera nya teckensnitt baserade på punktavbildning, där varje form av en viss storlek laddas från en separat punktavbildningsfil. De två standardteckensnitten för notskrift som levereras med Rosegarden-4 är punktavbildade teckensnitt som definierats exakt på detta sätt. Det är till och med möjligt att definiera ett notteckensnitt att använda en eller flera skalbara systemteckensnitt, förbättrade med punktavbildningar för vissa storlekar eller för tecken som inte finns i de skalbara teckensnitten. Det går eftersom det mesta av avbildningsfilernas format är samma för skalbara och punktavbildade teckensnitt, och när det finns olika element för olika sorters teckensnitt är det oftast möjligt att inkludera båda. Rosegarden använder oftast punktavbildningar om de är tillgängliga, och annars skalbara teckensnitt. Du kanske också vill redigera avbildningsfilerna som levereras med Rosegarden om du tycker att deras mått för justering eller storlek inte passar dig. (Om du tycker att någon av filerna som levereras är felaktig på något sätt, tala gärna om det för oss.) Här är en översikt över XML-elementen som kan användas i en teckensnittsavbildningsfil. Elementet måste finnas i varje avbildningsfil, och ska innehålla alla övriga element. Det enda attributet är "name" som innehåller teckensnittets namn som visas i kombinationsrutan för teckensnittsval. Även om filformatet tillåter att vilket namn som helst används här, hittar Rosegarden bara teckensnittet på ett riktigt sätt om XML-filen har samma namn som det här attributets innehåll (utom att XML-filen ska namnges med små bokstäver och ska sluta med ".xml"). Det här ska normalt vara första delelement i "rosegarden-font-encoding". Det kan ha vilket som helst av följande attribut, som alla är valfria: origin En textbeskrivning av det avbildade teckensnittets troliga ursprung (inte ursprunget för avbildningsfilen). copyright En textbaserad beskrivning av trolig copyright-status för det avbildade teckensnittet (inte copyright-status för avbildningsfilen). Observera att eftersom avbildningsfilen innehåller information som ursprung och copyright för själva teckensnittet, är det oftast lämpligt att göra separata avbildningsfiler för separata teckensnitt när det är praktiskt, även om teckensnitten delar annan avbildningsdata. mapped-by Namnet på skaparen av avbildningsfilen (dvs. antagligen du själv). type Teckensnittets typ. Attributet ska innehålla ett av värdena "pixmap" eller "scalable". Teckensnitt som laddas i fönsterhanteringssystemet och är tillgängliga för Rosegarden som vanliga systemteckensnitt har typen "scalable". Teckensnitt som måste laddas från punktavbildningsfiler som motsvarar individuella storlekar på punktavbildningar (som teckensnitten feta och rg21 som ingår i Rosegarden) har typen "pixmap". Den här informationen är bara avsett som referens för användaren. Den används i själva verket inte av Rosegarden. I praktiken är det legitimt att ett teckensnitt är en blandning av de två, men i allmänhet antar vi i den här dokumentationen att teckensnittet antingen är skalbart eller punktavbildat. smooth Ett Booleanskt attribut som anger om teckensnittet är kantutjämnat eller inte. Ska ha värdet "true" eller "false". Om teckensnittet är utjämnat, kommer andra element som balkar och legatobågar som inte skapas från teckensnittet att vara kantutjämnade. autocrop Bara relevant för skalbara (system) teckensnitt. Rosegarden förväntar sig oftast att ett teckensnitts mått innehåller de vertikala minsta omgivande rutor för element som nothuvuden och accenter, istället för att omfatta tomt utrymme ovanför eller under elementen av justeringssyfte. De flesta teckensnitt gör inte vad Rosegarden förväntar sig. Därför ska du ställa in attributet för automatisk beskärning till "true". Då beskär Rosegarden allt onödigt tomt utrymme längst upp och längst ner i elementen när de ritas upp. Det här elementet är bara relevant för skalbara teckensnitt. Det används för att ange att teckensnittet bara ska erbjudas om vissa systemteckensnitt är tillgängliga, samt att koppla identifikationsvärden med systemteckensnitten att kunna hänvisa till i elementet font-symbol-map. Den här metoden används för att bestämma vilka notteckensnitt som användaren ska erbjudas, och dessutom låta dig komponera ett notteckensnitt i Rosegarden från mer än ett systemteckensnitt om du önskar. Elementet "font-requirements" ska innehålla en lista med delelementen "font-requirement". Vart och ett av dessa har två attribut: "font-id" som innehåller en numerisk identifikation av ditt val för referenser på andra ställe in filen, och antingen attributet "name" eller "names". Om "name" tillhandahålls, används det som namnet på ett enstaka systemteckensnitt som ska höra ihop med teckensnittsidentifikationen. Om "names" tillhandahålls behandlas det som en lista av systemteckensnitt åtskilda med kommatecken, där det första som hittas kopplas ihop med teckensnittsidentifikationen. Elementet "font-sizes" anger vilka storlekar av notteckensnitt som är tillgängliga, och hur den nominella teckenstorleken förhåller sig till storleken på element som inte ingår i teckensnittet, såsom skaft, notsystemlinjer och balkar. Ett notteckensnitts "storlek" antas vara avståndet i bildpunkter mellan notsystemlinjer, eller exaktare, platsen för ett vanligt nothuvud som fullständigt fyller avståndet mellan linjer: Storleken omfattar därför inte tjockleken hos någon av intilliggande notlinjer. Det finns två möjliga delelement till "font-sizes": "font-scale" och "font-size". Deras användning beror på typ av teckensnitt som beskrivs. För punktavbildade (inte skalbara) teckensnitt, ska elementet "font-sizes" innehålla en lista med element "font-size", ett för varje storlek av punktavbilder som är tillgängliga. Punktavbilderna själva måste vara installerade i underkatalogen fonts/<font-name>/<font-size> i Rosegardens installationskatalog, där <font-name> är teckensnittets namn (som det anges i elementet "rosegarden-font-encoding" i avbildningsfilens början), eller en version av namnet med små bokstäver, och <font-size> är teckensnittets bildpunktsstorlek. En teckenstorlek görs bara tillgänglig för användaren om den har en post i listan "font-sizes" och punktavbildningskatalogen hittas. För skalbara teckensnitt ska elementet "font-sizes" innehålla ett element "font-scale" som definierar förhållandet mellan teckensnitt och element som inte hör till teckensnittet på ett allmänt sätt, och också definierar förhållandet mellan Rosegardens nominella teckenstorlek och motsvarande systemteckensnitts storlek. Om elementet "font-scale" hittas, antar Rosegarden att teckensnittet är tillgängligt i alla storlekar. Du kan dock fortfarande inkludera ett eller flera element "font-size" för att definiera exakta proportioner för en särskild storlek där de allmänna proportionerna inte riktigt fungerar rätt, till exempel på grund av avrundningsfel. Attributen till "font-scale" och "font-size" är mycket lika. Den huvudsakliga skillnaden är att alla attribut till "font-scale" är flyttal i förhållande till teckenstorleken, där 1,0 är basstorleken (dvs. avståndet mellan linjer i notsystemet), medan attributen till "font-size" är heltalsvärden av bildpunkter. Tillgängliga attribut är de följande. (De som är markerade som "valfria" har i viss mån rimliga standardvärden, så det är en god idé att inte ange dem först.) note-height Det här attributet är bara tillgängligt för elementet "font-size", och krävs för elementet. Det definierar teckensnittets grundstorlek som andra attribut i elementet gäller, och en storlek som erbjuds användaren och används vid uppslagning av punktavbildningar för teckensnittet. font-height Kan antingen användas i "font-size" eller "font-scale". Det är bara tillämpligt för skalbara teckensnitt, men krävs för dem om det används i elementet "font-scale". Det anger storleken på systemteckensnittet som används för att rita en given storlek av notteckensnittet. beam-thickness Valfritt. Anger tjockleken på en balk. staff-line-thickness Valfritt. Anger tjockleken på en notsystemslinje. stem-thickness Valfritt. Anger tjockleken på ett notskaft. flag-spacing Valfritt. Anger avståndet mellan notflaggor i de fall då flera flaggor ritas genom att upprepa en enstaka flagga flera gånger. border-x Valfritt. Anger att nothuvudets punktavbildning har ett fast område till vänster och höger som inte ska anses vara en del av nothuvudet. Attributet anger områdets tjocklek. border-y Valfritt. Anger att nothuvudets punktavbildning har ett fast område ovanför och under som inte ska anses vara en del av nothuvudet. Attributet anger områdets tjocklek. Det här elementet listar symbolerna som är tillgängliga i notteckensnittet, och vilka punktavbildningsfiler eller vilka kodpunkter i ett systemteckensnitt som de ska ritas upp med. Det ska innehålla en lista med "symbol" element. De har flera möjliga attribut, där valet av vilka normalt beror på om teckensnittet är baserat på punktavbildningar eller systemteckensnitt: name Krävs. Det här attributet ska innehålla namnet på notsymbolen. Om symbolen finns i Unicode 3.2 standarden, ska namnet som används för att identifiera symbolen vara det som används i standarden. De flesta symboler som Rosegarden förväntar sig att hitta ingår i standarden. Ett undantag är att många teckensnitt har en specialversion av flaggsymbolen som är avsedd att användas när flera flaggor skapas från individuella enstaga flaggor. Rosegarden kallar den för "MUSICAL SYMBOL COMBINING FLAG-0", ett namn som inte används av Unicode-standarden (som bara har flaggorna 1 - 5). För den fullständiga uppsättningen symbolnamn som Rosegarden känner till, se filen "gui/notecharname.cpp" i Rosegardens källkodsdistribution. Observera dock att det är möjligt att använda ytterligare symbolnamn genom att lägga till dem i en notationsstil. src Namnet på punktavbildningsfilen som ska användas för att ladda symbolen, utan katalog eller filändelse. Det är det vanliga sättet att beskriva en symbol i ett punktavbildat teckensnitt. Själva filen ska installeras i fonts/<teckensnittsnamn>/<teckenstorlek>/<källa>.xpm under Rosegardens installationskatalog. inversion-src Namnet på en punktavbildningsfil som kan användas för att ladda en inverterad version av symbolen, utan katalog eller filändelse. Om attributet saknas och en inverterad version av symbolen behövs, skapas den helt enkelt genom att ladda den normala versionen och spegla den i den centrala x-axeln. code Kodpunkten där symbolen kan hittas i relevant systemteckensnitt, som ett decimalt heltal. Det är ett sätt att beskriva en symbol i ett skalbart teckensnitt. Attributet används bara om ingen punktavbildningsfil tillhandahålls, eller om laddning av punktavbildningsfilen misslyckas. inversion-code Kodpunkten där en inverterad version av symbolen kan hittas i relevant systemteckensnitt. Om attributet saknas och en inverterad version av symbolen behövs, skapas den helt enkelt genom att ladda den normala versionen och spegla den i den centrala x-axeln. glyph Det obehandlade indexet för glyfen där symbolen kan hittas i relevant systemteckensnitt, som ett decimalt heltal. Det är ett sätt att beskriva en symbol i ett skalbart teckensnitt. Attributet används bara om ingen punktavbildningsfil tillhandahålls, eller om laddning av punktavbildningsfilen misslyckas. inversion-glyph Det obehandlade indexet för glyfen där en inverterad version av symbolen kan hittas i relevant systemteckensnitt. Om attributet saknas och en inverterad version av symbolen behövs, skapas den helt enkelt genom att ladda den normala versionen och spegla den i den centrala x-axeln. font-id Identifikationen för systemteckensnittet som den här symbolen ska laddas från, som det är definierat i elementet font-requirements. Normalvärdet är 0. codebase Det här attributet (ett decimalt heltal) kan vara användbart om många av symbolerna i ett skalbart teckensnitt täcker ett kort område med kodpunkter med början på en relativt hög kodsida. Om det anges, läggs värdet codebase till för vart och ett av efterföljande värden på code och inversion-code när en symbol slås upp. Även om inget av attributen krävs, förutom namnet, måste en symbol uppenbarligen tillhandahålla åtminstone en av "src", "inversion-src", "code", "inversion-code", "glyph" eller "inversion-glyph" för att ha någon möjlighet att överhuvudtaget ritas upp. Det är förstås fullständig legitimt att tillhandahålla flera eller alla dessa attribut.   Rosegardens notbehandlare har möjlighet att visa och redigera noter med olika standardstilar: klassisk, rombformade huvuden och så vidare. Alla stilar definieras i definitionsfiler på XML-form som installeras tillsammans med programmet, och det är möjligt att skapa en ny genom att skriva en enkel XML-fil. Rosegarden tittar helt enkelt på uppsättningen installerade filer för att avgöra vilka stilar som användaren ska erbjudas. Du kan till exempel hänvisa till standarduppsättningen med filer i underkatalogen för stilar i Rosegardens installationskatalog. Filformatet är inte ännu särskilt omfattande. För ögonblicket är det konstruerat för att vara kraftfullt nog att beskriva standardstilarna som levereras med Rosegarden, men inte mycket mer. Om du gör ett försök att skapa nya stilar på det här sättet, är vi mycket intresserade av din återmatning via Rosegardens e-postlistor. Här är en översikt över XML-elementen som kan användas i en stildefinitionsfil. Det här elementet måste finnas i alla stilfiler, och ska innehålla alla övriga element. Det har ett valfritt attribut, "base-style", som kan användas för att namnge en stil där den här stilen hämtar standardvärden för alla parametrar som inte anges någon annanstans i den befintliga filen. Det är ofta lämpligt att definiera en stil i form av minsta möjliga skillnader från en given basstil. Se filen Cross.xml som tillhandahålls, för ett särskilt enkelt exempel. Observera att elementet "rosegarden-note-style" inte anger namnet på stilen som definieras, som istället tas från filens namn. Någon gång i framtiden kanske stöd för översättning av stilnamn läggs till i det här elementets attribut. I elementet "rosegarden-note-style" kan det finnas ett "global" element och hur många "note" element som helst. De beskrivs tillsammans, eftersom de har nästan identiska uppsättningar attribut. Elementet "global" tillhandahåller helt enkelt standardvärden för de parametrar som inte anges för en viss nottyp i något av följande "note" element. Attributen för elementen är följande. Alla är valfria utom enligt beskrivningen: type Gäller bara elementet "note", och krävs för det elementet. Det här attributet anger vilken sorts not som stilen gäller för. Giltiga värden är tonnamn på amerikansk eller brittisk engelska (från "64th", "sixth-fourth note", "hemidemisemiquaver" etc till "double whole note"). shape Definierar en form för nothuvudet i den här stilen. Vilken sträng som helst är ett giltigt värde, men de enda värden som hittills är implementerade är "angled oval", "level oval", "breve", "cross", "triangle up", "triangle down", "diamond" och "rectangle". Värdet "number" känns också igen, men är ännu inte implementerat. charname Definierar ett teckennamn i notteckensnittet som ska användas som nothuvud för stilen. Ett element kan tillhandahålla attributet "shape" eller "charname", men inte båda. Namnet ska vara ett av de som definieras i det nuvarande notskriftteckensnittets symbol map (i ett attribut "name"). filled Anger om noten ska ha ett ifyllt huvud (när det är tillämpligt, dvs. när formegenskapen anger en form som både är tillgänglig ifylld och inte). Måste vara "true" eller "false". stem Anger om noten ska ha ett skaft. Måste vara "true" eller "false". flags Anger hur många flaggor eller balkar som noten ska ha. Giltigt intervall är 0 till 4. slashes Anger hur många tvärbalkar noten ska ha över skaftet. hfixpoint Anger på vilken x-position som skaftet ansluts till nothuvudet. Acceptabla värden är "normal" (höger sida när skaftet pekar uppåt, vänster sida när det pekar neråt), "central" och "reversed" (vänster sida när skaftet pekar uppåt, höger sida när det pekar neråt). vfixpoint Anger på vilken y-position som skaftet ansluts till nothuvudet. Acceptabla värden är "near" (skaftet ansluts till toppen när det pekar uppåt, till botten när det pekar neråt), "middle" eller "far". Rosegarden Rosegarden-4 är Copyright 2000-2004 Guillaume Laurent, Chris Cannam och Richard Bown. Moralisk rättighet att identifieras som upphovsmän till det här verket hävdas av Guillaume Laurent, Chris Cannam och Richard Bown. Delar av Rosegarden-4 är härledda från Rosegarden 2.1, som är Copyright 1994 – 2001 Chris Cannam, Andrew Green, Richard Bown och Guillaume Laurent. För visning av musikalisk notskrift använder Rosegarden-4 punktavbildningar härledda från teckensnittet Feta, som är en del av programvaran Lilypond, som är Copyright 1997 – 2001 Jan Nieuwenhuizen och Han-Wen Nienhuys. Bland andra väsentliga bidragsgivare finns Randall Farmer, Ron Kuris, Hans Kieserman och Michael McIntyre. Rosegardens startskärm kommer från ett vykort av Thornden-parken vid Syracuse-universitetet i Syracuse, New York, tryckt år 1900. Tack till personalen på Syracuse-universitetet för användning av det. Dokumentation copyright 2002-2004 Chris Cannam, Richard Bown, Guillaume Laurent Det här programmet distribueras under villkoren i GNU General Public License. 0.9.9 – juli 2004: syntinsticksmoduler, utlösande segment, notationsförbättringar 0.9.8 – maj 2004: bättre ljuddelsystem 0.9.7 – februari 2004: 0.9.6 – december 2003: felrättningar 0.9.5 – november 2003: en hel del saker 0.9.1 – maj 2003: stegvis inspelning, MUP-export, många många felrättningar 0.9 – april 2003: många förbättringar av notation, förbättrad bankeditor, ljudförbättringar och förfiningar, översättningar 0.8.5 – december 2002: bankeditor, MIDI-filter, panikknapp 0.8 – oktober 2002: utskrift, LADSPA-insticksmoduler, förbättrad matrisvy 0.2.0 – augusti 2002: WAV-filstöd, markering med svepning, kontrapunkt 0.1.6 – juni 2002: inställningsdialogruta, Lilypond-stöd, kvantiseringsdialogruta 0.1.5 – maj 2002: KDE 3, ALSA-stöd, JACK-ljudstöd 0.1.4 – mars 2002: mer ångra, segmentredigering, ljuduppspelning 0.1.3 – januari 2002: pianorulle och matrisvy, &MIDI;-inspelning 0.1.2 – november 2001: ångra notation, transportdialogruta, positionspekare 0.1.1 – oktober 2001: skalbar notation 0.1 – juni 2001: första öppna utgåva av Rosegarden-4 &documentation.index;